Folkilsk

Hittar inte riktigt orden idag. Fingrarna går slentrianmässigt över tangentbordet, ögonen registrerar att det bildas ord som det känns att det inte är min hjärna som producerar.

Ur högtalaren strömmar en riktigt skön låt, en  svensk sådan om brustna hjärtan och jag tänker att Guuuuud så skönt att man inte har ett brustet hjärta. Skulle inte fixa det.
Känner mig inte trött, men jag är trött.
Det känns av att jag inte haft nån semester ännu, fast jag har en lång tid bara jobbat halva dagar. Man kan bli trött ändå, man kan behöva semester ändå.

Matar av på sista arbetsveckan innan semester och nu jobbar jag heltid. Det gick bra idag. Som sagt känner mig inte trött, men jag är det. Jag märker det på att jag är så arg och irriterad hela tiden.
När telefonen piper eller det låter "kapling" i min Messenger så kunde jag slänga telefonen i väggen. Så irriterad blir jag. Å det är då inget illa menat åt de som "kaplingar" mig.

Jag vill bara inte vara tillgänglig just nu. För min egen del och för andras del. Jag ids inte hymla med det..jag är folkilsk just nu. När folk planerar saker som involverar mig, roliga saker, positiva saker, så tänker jag just nu "näääj, låt mig vara...sen...när jag vilat..dåååå...men inte nu"

Jag har en vecka jobb kvar...nästa vecka på torsdagkväll åker jag ner till Helsingfors och vidare till Alanya...så tiden tills det... Jag vill måra på med mig själv, hålla näsan över vattenytan. Har nästan ångest över att nån ska föreslå nåt och jag inte klarar av att säga ifrån.

För så trött får man inte vara så att man inte orkar vara social.

Eller får man?

Är man trist, tråkig, osocial, gnällig om man säger "jag vill gärna göra nåt, men nu orkar jag inte".

Förstår folk det? Hur ser ni på saken?

Fysiskt är jag piggare än förr och det är nog "gysslycko" det. Å igen..känner mig inte trött..men hela min kropp är i nån slags flykt-mode. Jag vill bara springa iväg och gömma mig så ingen hittar mig just nu.

Jag tycker inte det är speciellt trevligt å irritera sig på människor. De har ju inte gjort nåt åt mig, men kan inte hjälpa det. Jag vill att allt ska vara rosa moln, sol, skimmer och kattungar och ingenting får vara negativt, jag dras så lätt med.

 

Ryck upp dig. Brukare inte folk säga det? När nån är lite..blahaj..
Ryck upp dig. Världens kanske dummaste uttryck.
Om nåt gör mig riktigt arg så är det just det uttrycket.
Ryck upp dig.

Varför måste man rycka upp sig? Jaa..det är enkelt att sopa saker under mattan och bara rycka upp sig.
Men tar man inte upp saker till ytan så nog kommer de upp förr eller senare och då vet du inte what the hell happened .

Nu just är jag ingen trevlig människa, jag är inte gullig, inte social, inte speciellt snäll eller tillmötesgående. Jag fejkar de flesta leenden och mitt tjo tjim humör är en enda stor lögn. Jag vill bara vara ifred.

Just nu.

Om några veckor behöver jag inte fejka längre, då e jag gullig och snäll på riktigt. Ska bli kul å träffa den Anita igen.. :D

Kanske jag borde ta en Snickers.

(det lyckas ju i reklamen)

Kom ihåg...jag tycker fortfarande sjukt mycket om er..där går det inte å fejka. <3

 

//Beanie

Publicerad 14.08.2017 kl. 17:36

Tålamod är en dygd

Vi skriver 12 augusti idag. Det skulle vara varmt och soligt...det är hyfsat varmt, men solen ville inte visa sig idag...eller jo..men molnen var ännu mera ivriga.

Jag struntar i vädret just nu. Jag struntar i det faktum att det har varit, vädermässigt, en dålig sommar för en som älskar hetta och sol. Jag vet att jag ska jobba en vecka till och sen får även jag min sommarsemester. Fem veckor. Smakar på det ordet.
Kommer att gå i ett huj, det vet jag.
Anledningen till att jag struntar i vädret är för att jag åker tre veckor till Alanya. Jag kommer att få min beskärda del av både sol och värme där och ska supa in varje liten d-vitamin för att orka med en vinter.
Jag har inga direkta planer för resan, annat än att sola, bada och äta gott. Andra veckan kommer min partner in crime dit och stannar i två veckor, riktigt roligt att hon bestämde sig för att komma också.

Jag kommer att älska att vara där i tre veckor, mest för att det inte finns några planer och lugn och ro och många skratt är det jag behöver.
Jag har en sak outforskat där och det är Green Canyon och jag fick en så sjukt bra deal på den utflykten så jag kan inte låta bli. Sen har jag en viktig tatuering att fixa..men that´s it. Inget annat än att guppa på en luftmadrass i Medelhavet.


För mig är den här resan lite farewell and goodbye Alanya..det blir min sextonde gång och även om jag tycker att Alanya är mitt andra hem, för det gör jag..så känner jag mig lite mätt just nu.
Jag har träffat massor av fina människor under åren som gått, vissa har blivit mina vänner, vissa trodde jag var vänner och vissa är bara ytligt bekanta. De jag räknar till mina vänner, de bär jag med mig i hjärtat och fortsätter ha kontakt med. De andra tackar jag för "tiden som varit" och raderar ut mitt liv.

Jag har upplevt en massa galenskaper i Alanya, sett mycket...saker jag velat se och saker jag inte velat se. Jag har sett hjärtliga saker och jag har sett rävspel och falskhet. Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har bannats och jag har himlat med ögonen. Inget annat ställe jag har besökt har varit sån källa till drama och underhållning som Alanya.

Inget annat ställe har heller bjudit på sån gästvänlighet eller så fina vyer som Alanya. Underbart vackert. Jag rekommenderar alla att resa dit, ni får garanterat en underbar upplevelse.
Men jag är mätt och behöver uppleva nya saker nu. Åtminstone i nåt år framåt, jag kommer att komma tillbaka..nån dag.

Nu ser jag framemot att besöka London, Budapest, Paris, Cypern, Grekland..you name it. Världen. Den står ju vid mina fötter redo att utforskas vidare. :)

Jag vet inte hur framtiden ser ut. Vet inte vad som händer när min semester är slut. Sitter här med ansökningsblanketter till skolan framför mig. Funderar om detta är rätt val. Jag trivs med mitt arbete, men jag kan inte heller fortsätta som det är just nu. Måste gör nåt annat då...därav skolpappren..men är det rätt inriktining?
Kunskap är inte tung att bära, jag kan alltid studera nåt annat. Men att studera är inte ekonomiskt lönsamt, det är mindre pengar..betydligt mindre pengar i månaden och räkningar har en tendens att dyka upp i postlådan varje månad.

Jag vet inte vad som händer...jag borde inte stressa över det..men tålamod är ju som sagt inte min starka sida. Jag behöver ha svar serverat åt mig och blir galen av att inte ha det.



Tålamod - Patience.
Tillit - Faith.

Det som ska stå på min tatuering.

Tillit att veta att allt ordnar sig och tålamod att ha en bra attityd och leva livet medan man väntar på det.

Där har ni orsaken varför det ska finnas på min tatuering. Mina två största problem i livet. Brist på tillit och tålamod.

Tålamod är en dygd, varför kan inte "heti niinku strax" vara en dygd istället...

//Beanie

Publicerad 12.08.2017 kl. 14:55

Inget kommer gratis

 Hej på er.

Jag sitter ute på min terass och bloggar och äter frukost. Fatta det. I sommar. Regniga och kalla Finland. Men idag skiner solen och då går jag liksom all in. Ok för att jag sitter med jacka och jag sitter med ullsockor..det är bara för att solen inte helt nått över taket ännu och det inte är tropisk värme..MEN jag fryser inte arslet av mig heller. Å solen värmer skönt i ansiktet och Jon Henrik Fjällgrens musik strömmar ur högtalarna. Så mycket ro i själen just nu.

Vad hände liksom? För inte alls så länge sedan bloggade jag om hur tung det här senaste året varit..eller egentligen ganska många år. Jo...det har varit en pärs..har krigat som en dåre med mig själv.  Har jobbat deltid och känt att jag inte ens knappt orkat med det. Gav upp i många skeden...grät..bannades..tröståt i min frustration..steg upp och borstade av mig och föll igen.
Men skam den som ger sig..det sägs att det är inte hur många gånger du faller utan hur många gånger du stiger upp. Förr eller senare..om man jobbar tillräckligt hårt med sig själv och tar tillvara på de lärdomar och insikter man får så börjar det betala sig. Inget kommer gratis här i världen, inte välmående och inga rikedomar. Allt kräver hårt arbete. Det är bara det att när man inte riktigt orkar så önskar man att saker och ting bara ramlade en i famnen.

Jag vet inte vad som hände egentligen...men i nåt skede så förvändlades lärdomarna och känslorna till insikter och jag började se på riktigt vad jag vill och vad som behöver göras. Fysisk hälsa kommer inte gratis..det har jag vetat i hela mitt liv...det vet jag nu också. Men i min stora trötthet så har jag mått illa av tanken på motion. Visst..man ska inte tvinga sig till nåt, men faktum är att motion ger endorfiner och de mår man bra av. Redan 30 minuter promenad hade gett mig mycket om jag gjort det. Men för en som alltid älskat träning kändes det som att det var ett misslyckande att "bara" promenera 30 minuter.
Man måste lära sig att vara nöjd.
Vi måste inte prestera mera än vi orkar, men vi behöver ta tag i saker och göra något. Inget kommer gratis.
Så jag började med promenader..och nu successivt har jag känt att kroppen vill återgå till styrketräningen och det ska den få. Då den vill.

Jag har också ständigt varit på jakt efter nånting. Inte känt lugn och ro i själen. Sökt nåt...kanske nån hype..kanske bekräftelse..men iallafall sökt. Rastlös.
Det tröttar ut en också. Att hela tiden vara på väg, men inte veta vart.

Som Nalle Puh sa...om du inte vet vart du är på väg så är det onödigt att stressa, du vet ändå inte när du kommer fram. Klok nalle det där.
Försöker nu känna dagsformen, försöker ta tid för mig själv och känna efter, slappna av och bygga tålamod. Tids nog kommer jag fram där jag ska vara. Det är jag säker på.

Jag mår mycket bättre och jag är mycket piggare än för en månad sen. Jag vet att det kommer dagar då jag dimper, men de tar jag då.

Om några veckor far jag till Alanya igen. Jag längtar efter att ligga och guppa i Medelhavet, jag längtar efter lugn och ro, dra in d-vitamin från solen, sitta och småprata med människor, skratta och njuta. Jag ska också göra en tatuering, en som jag planerade senast. Den kommer att innehålla två ord.."faith" och "patience". Tillit och tålamod. Två ytterst viktiga saker som jag alltid haft problem med och som jag behöver mest i mitt liv. Tillit att allt ordnar sig och tålamod att kunna vänta på det.

Lycka kommer inte gratis. Ett balanserat liv kräver jobb, men det är ok för jag vet att belöningen sen är väl värd allt jobb.

Ha en fin söndag.

//Beanie

Publicerad 30.07.2017 kl. 10:39

Livet sätter sina spår

Hej på er.
4 månader har gått sedan jag sist skrev nåt åt er. Har ni saknat mig? :D
Det är mitt i högsommaren och jag är besviken på det som vi kallar sommar. Regn och kyla mestadels. Men jag får ju jobba så det påverkar mig ändå inte så mycket.
Det har varit ett tufft år, det slutade tufft och jag hade tänkt att 2017 skulle bli lättare och jag skulle vara piggare. Men det blev jag inte. Istället sa kroppen ifrån i januari, som tur är så valde jag lyssna denna gång. Nu har jag jobbat deltid ganska länge och ska göra det ungefär en månad till. Sen börjar min semester.
Det har varit tufft att inse att åren börjar sätta sina spår och sviterna efter bilolyckan för 20 år sedan börjar allt mer begränsa mitt arbetsliv, det är tufft att inse att jag orkar inte med sånt som jag orkade med ännu för 10 år sedan. En fullspäckad dag kräver minst en..ibland två dagar vila.
Det är tufft att inse att jag måste göra radikala ändringar om jag ska klara av att jobba heltid tills jag uppnår min pensionsålder.
Det kommer att innebära att sadla om till ett rörligare arbete, inte det statiska datajobb jag nu har som ger mig daglig huvudvärk och utmattningsepisoder. Det bär mig emot för att jag trivs med det jag gör. Men jag trivs inte med att må dåligt.
Tur i oturen är att när jag gör nåt rörligt så mår jag bra, jag lider inte av huvudvärken eller nåt annat, därför har jag ingen anledning att ge upp. Jag kan jobba fullt med rätt jobb.
Det är bara insikten nu och vägen dit som känns motigt, tillsammans med lite andra insikter och andra förändringar jag måste göra.

Men, jag får ta skeden i vacker tass. Jag får helt enkelt göra det som krävs för att må bra och trivas. Så får vi alla. Vi är alla vår egen lyckas smed.
Jag får lära mig att vara nöjd med det jag åstadkommer, lära mig att jag inte behöver prestera utöver min kapacitet eller vad som förväntas.

Nöjd.

Intressant ord för en som aldrig varit nöjd. Aldrig tyckt att jag presterat tillräckligt eller varit tillräckligt bra..i nåt. Å jag borde bli nöjd.
Vilken utmaning, men samtidigt är det nog den känslan jag strävar efter, att bara släppa allt och vara nöjd.
Jag är den jag är, jag duger bra, jag är duktig på det jag gör och gör det jag orkar med och det räcker till.

Det måste räcka, för jag har inget mera än så.

Om några veckor får jag fem veckor semester. Det är första långsemestern i mitt liv. Jag är den som aldrig klarat av en långsemester, max 2-3 veckor åt gången. Nu skulle jag inte klara mig med en så kort semester.
Jag åker tre veckor till det ställe där jag kan släppa allt och bara vara...dit jag alltid reser då jag vill "fly undan"...där jag får vara ensam om jag vill och där jag får sällskap om jag vill.

Alanya.

Jag åker ensam, för nu om nånsin behöver jag lugn och ro, tid för reflektion, tid för vila, fylla på energidepåerna, men även fundera på det oundvikliga. Framtiden.

Hur det nu än blir, så ska jag se till att jag blir nöjd.

 

//Beanie

Publicerad 11.07.2017 kl. 17:42

Vi måste vara snälla mot varandra

Hej på er.

Idag känner jag mig stark. Det är längesen jag känt det...inte det senaste halvåret. Jag känner att allt som jag oroat mig för så har på nåt sätt löst sig..till den mån att jag kan lite dra andan.
Jag har jobbat supermycket med mig själv, bara de senaste två månaderna och just idag känner jag att jag kommit ljusår.

En sak som jag tänkt mycket på de senaste dagarna är godhet. Hur vi som människor säkerligen anser att vi själva är goda människor, medan hatet bara förökar sig i världen. Det går liksom inte ihop.

Nu har vi inte makt att förändra hela världen, men vi har makt att förändra oss själva, vårt tänkande eller åtminstone vårt beteende. Å gjorde alla det så skulle vi iallafall förbättra världen.

Igår trädde den nya äktenskapslagen ikraft och genast är det tusen åsikter i omlopp. Kyrkan dras in i debatten..självklart..fast det är frågan om en äktenskapslag. Nåja, whatever.
Själv är jag förvånad att det ens funnit begränsningar i vem som får gifta sig. Om två vuxna mänskor älskar varandra så go for it. Det är ingenting bort från oss andra att folk gifter sig med varandra oavsett hur paren ser ut.
Men..det är  helt ok med åsikter..jag har mina, andra har sina. Åsikter är bra.
Sålänge de inte påverkar hur vi behandlar varandra.

Jag blir förfärad att tänka på hur mycket hat och elakheter det finns här i världen. Flyktingar hatas, muslimer hatas, utlänningar överlag hatas.
Vi ska också komma ihåg att vi är utlänningar i andra länder, vore väl inte så kul å vara hatad.

Å förklara åt mig en sak. Hur kan man hata eller förakta nån man aldrig träffat??
Jag menar..ok...om nån gör mig illa fysiskt eller psykiskt så kommer jag att ogilla den personen. Oavsett varifrån hen kommer. Så är det bara.
Det fattar jag. Men det här är människor som vi inte ens har träffat. Hur kan vi spy galla över andra människor som inte gjort oss personligen nåt illa.

Vi måste bli snällare mot varandra. Vi får ha våra åsikter, vi behöver inte tycka om allt, det är helt ok, men vi måste vara snälla.

Kanske vi borde börja på hemmaplan, bli snällare åt varandra, inte skvallra så mycket, inte se ner på andra om de på nåt avviker från normerna.

Jag är den första att erkänna att jag har felat många gånger på den punkten. Jag har inte alltid varit snäll. Kanske för att det brustit i min egen självkänsla..antagligen...men det är bara jag själv som kan ändra på det. Å jag ber om ursäkt åt alla som känt sig på nåt sätt kränkta eller sårade av mig. Det är inte er det varit fel på, utan på mig.
Jag lovar inte att jag aldrig kommer att fela igen, jag är trots allt mänska, men jag ska absolut försöka så gott jag kan att göra och säga saker från hjärtat.



Jag ser allt folk i världen som människor, oavsett vilken nationalitet, kultur, religion, hudfärg eller sexuell läggning. Vi är vana att kategorisera allt...men kanske vi borde skita i det.
Vi alla som bor och lever och interagerar här är som ett team och om vi försöker jobba tillsammans så kanske vi får det till en iallafall fungerande värld...

Ni tänker att jag är naiv och att det aldrig funkar ändå...å kanske ni har rätt...jag är kanske naiv och kanske det aldrig funkar, men skadar det att försöka?

Kärlek till er alla!

Beanie

Publicerad 02.03.2017 kl. 17:18

Det är pengarna som snackar...

Hej på er.

Det är långt mellan inlägg här nu..har riktigt bloggtorka och livstorka..the winterblues eller nåt.

Men, den senaste tiden har jag läst några bloggar som handlat om pengar. Å jag ska gå in i den tabu-djungeln också. För vet ni att man inte får prata pengar, det är lika no no som att prata sex i Österbotten. Shame on you.
Jag gör det ändå, för det är alltid ett hett ämne. Oavsett om man har "för mycket" eller "för lite".


Jag är nämligen lite intresserad av att se vad ni har för syn på pengar? Jag känner det lite så att den äldre generationen har en väldigt strikt syn på pengar...det var dåliga tider förr och man blev van att koka soppa på en spik..det har satt sina spår och man har kanske lite dåligt samvete om man unnar sig något nu. Man borde ju spara för dåliga dagar...
Sen känner jag att den yngre generationen inte alls har samma syn..det är viktigt att pengar räcker till att unna sig. Uteliv, biobesök, sprit, tobak, det går före det mesta.
Ursäkta att jag generaliserar...alla är naturligtvis inte lika, varken i den äldre eller yngre generationen.

Jag har börjat fundera mer och mer på pengar den senaste tiden. I många år har lönen räckt till alldeles precis. Jag har inte på nåt sätt levt nå dåligt liv, har jag velat fara ut och äta så har jag gjort det. Inom rimliga gränser förstås. Jag känner inte att jag tvingats försaka nåt och då har jag inte ens speciellt bra lön. Om man hör på experterna i granitborgen så hör jag till det fattiga gänget i Finland.
Jag har lyckats spara ihop till åtminstone en resa per år, vilket är en fruktansvärd stor lyx, men då igen så lägger jag inte pengar på uteliv, sprit och tobak. Att resa är mitt nöje.

Men att spara pengar till nåt annat, det har det inte funnits utrymme för och det grämer mig lite.
För dåliga tider stundar framför oss, det vore bra att ha en buffert för den tid då bolåneräntorna skjuter i höjden, nya kiky avtal tas ibruk som minskar min lön ytterligare, då matpriserna stiger.


Det sägs att grunden till ekonomisk frihet är att lägga undan 10% av din inkomst varje månad och när jag tänker på storleken av den summan så inser jag att den summan lägger jag nog lätt på onödiga inköp (förbannar den dagen jag introducerades till Wish.com), godsaker och impulsiva matinköp fast frysen är full.
Så jag ska inte klaga på att lönen är för liten till en buffert, jag ska klaga på de här små inköpen flera gånger i månaden som äter upp min buffert.

Nu känns detta pengapratande kanske som ett hån mot de som verkligen kämpar med sin ekonomi. Jag är lyckligt lottad och kan betala mina räkningar och ändå fundera på att spara. Alla har det inte så. Många kämpar för att få mat på bordet åt familjen.

De är de verkliga ekonomiska hjältarna, som faktiskt klarar av att koka soppa på en spik och det är egentligen de jag vill ha de ekonomiska råden av.
Vad är era spartips? Ni får gärna kommentera anonymt här. Å alla andra också, vare sig ni har 1000, 2000, 3000 eller 4000 euro i månaden...alla spartips är välkomna.

Jag tittar nu som då på Lyxfällan och ser hur folk våndas och tänker alltid att även om jag känner att jag slösar, så är jag evigt tacksam att mina föräldrar nog är av den äldre stammen som är vana att hushålla med pengar och därmed sådär i smyg har präntat i mig att inte leva över mina tillgångar.

Jag ska ändra mitt ekonomiska tänkande, jag ska inte nödvändigtvis börja snåla, men bara tänka mera pengasmart. Jag ORKAR laga mat ur frysen, jag behöver inte impulsköpa en Subway och jag behöver inte allt jäkla krimskrams från Wish.... :D

Hur är ert förhållande till pengar?
Lutar ni er lugnt tillbaka i soffan och ler att euronen räcker till eller är det alltid för mycket månad kvar i slutet av pengarna?


//Beanie

Publicerad 22.02.2017 kl. 16:21

Människor är fortfarande människor

Hej hopp..

Ojdå, inget inlägg sedan juni..ajabaja...å nu som det hänt så mycket det senaste året. Eller så inte. :D
Men, kom att tänka på en sak ikväll.
Hade fått den coolaste julklappen ever av  en god vän, ett kuddfodral av Tom of Finland, ni vet gayikonen.
När jag höll på å stuffed the pillow så kom jag ihåg en grej. En vän till mig som ringde mig för tja..kanske två månader sedan och efter många om och om men så berättade hen att hen har "kommit på" att hen gillar båda könen.
"Jaha, ok", svarade jag och fortsatte med frågan om hen har gått å kärat ner sig i nån?
Hen var tyst en bra stund och drog sen ett djupt andetag och frågade "har du inget annat att säga?"
Själv satt jag som ett frågetecken och undrade lite vad hen tänkt att jag borde fråga... å ja svarade trevande.."njae...borde jag ha nåt att säga".
Å hen fortsatte "det finns då inget i världen som höjer dina ögonbryn, man kan liksom säga allt åt dig å du får det å låta helt normalt".

Från det så kom jag då osökt å tänka på mig själv och hur jag förhåller mig till människor och hen hade rätt. Det är verkligen inte mycket i världen som folk säger åt mig som höjer mina ögonbryn. Å det att hen berättar att hen är bisexuell e ju int nåt att höja ögonbrynen åt.

Det är en sida jag tycker om mig själv. Jag är en person som ser (åtminstone försöker allt vad jag kan) alla människor som människor. Vilken ras, färg, religion, sexuell läggning, kultur whatever nån är..vi är alla lika i mina ögon.
Jag tror också det är därför jag inte har bekymmer att resa i andra lander, jag är turist, men ändå inte turist i det avseendet att jag ser inte ner på "arbetarna" som många tyvärr gör, jag har svårt att se att folk inte hälsar på de som jobbar där, då det är så himla enkelt att säga hej och göra nån glad.

I somras var jag i Alanya, på beachen, ensam. Då kom en av killarna som jobbar på just den beachen och sade hej. Jag hälsade glatt och så frågade han om han får slå sig ner ett ögonblick. Självklart, sa jag. Vi satt och småpratade om allt möjligt i en halvtimme, så frågade han plötsligt
"Varför pratar du med mig, jag är bara en enkel diskare"
DÅ höjde jag ögonbrynen faktiskt...log och sa åt honom..."du kunde lika gärna vara chef, president, kung eller nåt annat...du e lika viktig oavsett"
Killen steg upp, lade handen på min axel, log och sa "you have a beautiful heart" och så gick han därifrån.

Den senaste tiden har jag har hört så mycket skit om den här flyktingsituationen, saker som gjort mig ledsen...hur vi ska sända "de där" tillbaka, "de där" klarar sig nog, "de där" ska inte vara här.
Vart har "vi-andan" försvunnit?
I vilket skede har det blivit vi mot dem?
I vilket skede har vi blivit bättre än andra?
I vilket skede har vi fått makt att döma vem som ska behandlas som människor och vem som inte ska behandlas som människor?

Jag vet själv hur mycket glädje jag har av att se människor som människor. Jag kommer inte överens med alla, det behöver jag inte heller. Men jag accepterar och respekterar dem, jag ser människor som människor med lika värde.

Jag dömer inte min vän som berättar att hen gillar personer av samma kön, det är hens personliga val och jag är glad om hen hittar kärlek, den är nog int så lätt oavsett om man är hetero- eller homosexuell.
Jag dömer inte personer på basen av jobb eller social status, ej heller om de är katoliker, muslimer eller mormoner eller nåt annat.

Alla har vi nåt att tillföra här i världen och håll nu snälla med..nog vore det en fredligare och vackrare värld om alla bara kunde stå på samma linje, bredvid varandra.

Alla dessa tankar tack vare en julklapp.. :D :D

//Beanie

 
Publicerad 20.12.2016 kl. 19:20

Jag vill åka hem igen.....

Hej på er.
Nyss hemkommen...ja igårkväll då, från Alanya. Mitt andra hem.
Aldrig har en resa gått så snabbt som den här och det var med stort vemod och ledsamhet som jag pussade mina vänner ”på återseende” kl 23 på tisdagkväll och steg in i i ”pappas” bil som tog oss till Antalya flygfält. Hade kunnat stanna sååå många veckor till.
Hann liksom inte göra allt jag hade tänkt, träffa alla jag tänkt eller spendera tillräckligt mycket tid med alla jag hade tänkt mig.
Men, det bästa är ju att man alltid kan åka tillbaka. Å efter 11 gånger så har jag inte tröttnat ännu, utan kunde resa många gånger per år dit.

Alanya...mikä sinne aina vetää?
Det är många saker det.
För mig är det värmen från kulturen. Jag älskar den kulturen de har. Många här i landet är ilskna och skeptiska mot kulturen i Turkiet. Jag kan inte fatta varför. Jag önskar att vi vore lika varma och hjärtliga här i landet som de är. Visst är det också ett spel för gallerian i mångt och mycket, de lever på turismen och självklart är du trevlig åt den hand som föder dig.
Men, det är då att generalisera. Skrapar vi under ytan så kommer vi nog fram till den riktiga mänskligheten, den del av personen där som verkligen vill lära känna dig och ditt liv, utöver kundrelationen. Forma en vänskap. Det är den delen jag älskar, för sen du lär känna dem så är de
så otroligt härliga människor.

Resan har varit full av hjärtliga människor, det började genast vi kom dit. Klockan var efter 12 på natten då vi steg ur bilen utanför hotellet. Genast kom gänget vid Viking och det blev kramkalas. De bar in vår väskor och även fast restaurangen var stängd, så öppnade de åt oss och lagade mat kl 1 på natten för att vi var hungriga. De skämtade och skojade och jag visste genast då att det kommer att bli en helt underbar resa, över alla de förväntningar jag byggt upp. Å det blev det

Fredagen börjades med hamam och det var underbart att bli ompysslad och skrubbad från topp till tå och sen en timme massage för att avsluta det. Man kände sig som en ny människa.
På kvällen så for vi upp till Maren Hill och träffade min vän Umut som jag känt i ungefär 7 år, men inte sett på evigheter. Var sååå roligt att se honom igen och utsikten från Maren Hill var fantastisk. Alanya nattetid är underbart. Jag uppvaktades med födelsedagstårta (en dag för tidigt) och vi fick bevittna fyrverkerier över Alanya då fotbollslaget Alanyaspor kom sig in i nån liga. Det var en otroligt big deal där och stan var som galen. Själv är jag säker på att fyrverkerierna var för mig och min födelsedag..men whatever.

Sen åkte vi ner, stannade till vid Casper och hälsade på dem. Var trevligt att se Ali igen, han har också hängt med i kulisserna i ca 7 år och det var ledsamt ifjol då deras restaurang brändes ner i samband med demonstrationerna, men nu var den snyggare än nånsin och Ali likaså.. ;)
Uppvaktades med en födelsedagsdrink innan vi drog på efterfest vid Viking.

Lördagen blev lugn och först till kvällen så drog vi på feststassen, förfestade och gick sen till Green River för att fira min födelsedag. Stämningen var på topp och jag hade en söt prinsesstiara som brudarna skaffat åt mig. Direkt från det vi kom in dit hade jag siktet inställt på en trevlig kväll och jag fick såååå mycket mera. Det blev en våt kväll med en massa drinkar...tequila var en god vän den kvällen, jag fick tårta, jag fick dans och jag fick dansa, jag fick kramar och pussar. Å i nåt skede har jag nåt minne av att jag ätit gräddtårta av bartenderns bara mage.... *hahahahahaha*

Precis den prinsessfödelsedag jag hoppades på. Sjukt kul och jag kommer aldrig att glömma den kvällen så länge jag lever. Å att ha mina bästa vänner med och fira var sååå härligt!

Det finns många dagar och kvällar värda att nämnas. Jag har varit till Sapadere kanjonen och njutit av jättevackra vyer, jag har simmat med delfiner, jag har varit på båtutflykt, jag har varit massagedrottningen och gett massager till höger och vänster,jag har lekt problemlösare, jag har skrattat så jag kiknat, jag har varit arg, men inte en dag har jag gråtit.
Jag har kramats, jag har pussats, jag har dansat, jag har tagit del av andras liv, glädjen och bekymmer.
Jag har varit den jag är och älskat  varje minut.


Å en sak upptäckte jag. I många många år har massor av människor sagt att jag flirtar väldigt mycket. Jag har nästan blivit ledsen för jag upplever inte att jag gör det, har känt mig oskydligt anklagad.
Nu vet jag att de här personerna har rätt. Jag flirtar. Utan att ens veta av det. :D
På fredagen så filmade A-C mig då jag skulle blåsa ut ljusen på tårtan....och strax före så sa en av servitörerna nåt åt mig och herriminjeee....I totally flirted och det är fast på film, så jag kan inte ens bortförklara det. Å jag gör det omedvetet.
MEN, lite flirt har inte skadat nån, så det bjuder jag på, nu och i framtiden. Vare sig jag gör det medvetet eller omedvetet.

Kärlek då...i Alanya... Mmmm....otaliga flickor/kvinnor blir förälskade där. Det är jättemånga av de här killarna som har barn i Norden..speciellt i Norge..
Det är nåt med de här killarna..ja, det är det...för det första så ser 99% av dem vansinnigt bra ut. De är glada och trevliga och så är det nåt de gör med ögonen som inte kan förklaras. De har långa ögonfransar och ögon som glittrar. Bokstavligen.

Jag kan förstå de kvinnor som blir förälskade för hela Alanya är ett spel och de här killarna kan minsann spela det. 99% av dem iallafall.
Jag tycker också det är jättemysigt att en ursnygg kille, minst 10 år yngre än mig, sitter och håller mig i handen, sjunger åt mig och berättar hur vackra ögon jag har, att jag är speciell. Att han gör det för att jag ska komma tillbaka till restaurangen följande dag och äta, det är helt garanterat säkert. Å ännu mera försöker de i år, eftersom det är en urdålig säsong och det finns inga kunder och det betyder inga pengar.
Sen om jag ser bakom den fasaden och tar reda på mer om den människan, hans liv, familj osv...visar intresse för det...då utvecklar vi en vänskap som håller. DET är nåt som jag bär med mig år efter år och värdesätter.

Som min kompis Hasan sa...
”jag har varit här i 15 år, men du känner mera folk här än vad jag gör. Du kan systemet här...nej, du ÄR systemet”.  :D
Med det menade han att jag kan spela deras spel lika bra som de gör. Å det stämmer...å tur är det, annars hade nog mitt hjärta lämnat dit många gånger i onödan och jag hade inte fått de vänner jag har där.
Det låter väldigt ytligt, men det är likadant vart du än reser i världen. Du är där nån eller några veckor i året, självklart det är ytligt. Det är tiden mellan resorna, då jag har kontakt med dem som gör att en vänskap utvecklas. Inte de få stunderna man har där, för då kan du aldrig veta om de är trevliga mot dig för att du ska spendera dina pengar där. I varje fall så känner jag mig omhändertagen av de vänner jag har där, jag vet att jag får hjälp om jag behöver, de ser efter mig och varnar mig för olika saker och ting. Det uppskattar jag mera än nåt annat.

Resan var fantastisk och jag är skitledsen över att den är slut, men det bästa är ju att man kan alltid komma tillbaka dit.
Det enda som e lite besvärligt är alla mygg på hotellen... ;) ;) ;) ;)

//Beanie

Publicerad 09.06.2016 kl. 16:32

Låt oss prata ålder..

Hej på er.
 

Håller på å packar inför resan som nu plötsligt kom så vansinnigt snabbt på. Hinner inte alls med och jag som har haft så langväntto hela vintern och våren.
Semestern har börjat och jag började med att fira min upcoming 40 årsdag med mina vänner och min familj på lördagen och sen min andra familj på söndagen. Ca 80 personer delade dagarna med mig. Helt underbart.

Under helgen fick jag flera gånger frågan om hur det känns att bli 40. Nu är det några dagar tills jag officiellt fyller..men det kommer att kännas likadant då som det känns nu.
Helt fuckin awesome faktiskt.

När jag fyllde 20 år så lekte livet...man festade, man dansade, man skrattade och man hade inte speciellt många krav. Man jobbade för att få lön för att sen kunna hänga med kompisarna på helgen å festa. Levde för dagen. Blev förälskad, blev besviken, hoppades på evig kärlek och gick vidare till nästa när den första inte besvarade. Kompisar var viktiga och deras åsikter ännu mera viktiga.

Sen fyllde jag 30 år. Å den eran är nog den värsta. Då funderade jag på livets mening, viktigheten av jobb...familj..den rätte. Hur jag skulle göra för att prestera så mycket som möjligt på jobbet så att alla var nöjda, hur jag skulle göra så mina vänner och min familj var nöjda och hur jag skulle göra så att jag skulle få den perfekta mannen och även få förhållandet att funka. Jag tror jag har mått dåligt största delen av min period som 30+.

Å nu fyller jag 40 och mitt liv har inte varit roligare än det är nu. Jag har för första gången ingen ålderskris. Jag gör precis vad jag vill, jag sätter inga krav på mig själv eller på andra. Jag tar själv ansvar för mina handlingar och ångrar ingenting. Jag njuter av livet och tar för mig, för hey...det kommer faktiskt inte i repris. Å jag struntar fullständigt i andras åsikter, kommentarer. Det får stå för dem å e int mitt bekymmer.
Jag presterar inte mera än jag absolut behöver och försöker ta så lite stress som det går.


En sa att man borde ha haft samma livsvisdom då man var 20 som man har nu. Men det hade inte varit detsamma, absolut inte. Man måste nog gå igenom alla perioder för att komma till den här punkten.

Men nu är jag här och jag gillar det.

//Beanie

Publicerad 24.05.2016 kl. 21:41

Jag e helt fantastisk - e du det också?

Hej på er!

Lördag on my mind och om en liten stund ska jag ställa mig å jobba med de bästa grannarna ever. Vårtalko på gång. Woop woop.

Det jag ville ta upp idag är ett hett ämne...år efter år.
Självkänsla, självförtroende, jantelagen som jag hatar mer än nåt annat.

Jag stöter på det varje dag. Folk som kanske ogillar sig själva och rackar ner på andra. Folk som påpekar lite diskret, men tillräckligt för att jag ska fatta, att jag inte ska tro att jag är något. För vi e ju jante...gud nåde om vi faktiskt tror att vi är nåt.

Nu ska jag berätta nåt för er.

Som vatten av en gås.

Så rinner de "diskreta" kommentarerna av mig.
Jag vet att jag är fuckin fabulous, jag vet att jag är nåt, jag vet att jag är snygg, jag vet att jag är bra.

Frågan är, vet du att du är det också??


Å om du inte vet....varför gör du inget åt det...eller åtminstone slutar kommentera det åt oss andra som vet det om oss själva och vill ha det så.

Jag har jobbat i många år med mig själv. Alla tror att jag alltid haft bra självförtroende. Näj näj...verkligen inte.
Jag har aldrig gömt mig, tvärtom...jag har tagit för mig av livet och människor och det är det som gett intrycket att jag har såå bra självförtroende.
Det stämmer inte. I många år har jag känt att jag inte duger och räcker till...mera prestationsmässigt än nåt annat. Därför blev jag också utmattad. Å där lärde jag mig också en läxa.
Jag behöver inte vara fröken duktig och kunna och göra allt för att duga. Jag får vara jag...och det senaste året har jag utvecklat ett äkta självförtroende.


Å en annan sak...vet ni att skönhet inte sitter i hur du ser ut?
Skönhet är hur du använder det du har och är stolt över det.

Har jag gråa hår? Absolut. Väger jag minst 40 kg för mycket. Jupp, det gör jag.
Men, det definierar inte mitt utseende. Jag har det jag har och bär upp det med stolthet.
Jag älskar mig själv och tycker jag är skitsnygg. Vad andra tycker är inte mitt bekymmer, det är inte andras åsikter och godkännande jag behöver, det är mina egna.

Däremot säger jag inte att man inte ska ändra på nåt man är missnöjd över. Mår man psykiskt illa av att vara överviktig eller underviktig eller ha gråa hår..by all means..gör nåt åt det..det skulle jag också göra. Men kom ihåg att om du inte ändrar det som finns mellan öronen...ditt tankesätt, din syn på dig själv...då lär du inte må helt perfekt fast de gråa håren färgas bort.

Glädjs med dig själv och att du har ett liv att leva, njut och lev, var glad, skratta och ta din plats. Det är du värd.
Å ser du en levnadsglad människa som mår bra..låt hen få må bra - ta inte det av den personen, du vet inte vilken resa hen har gjort för att komma dit.


Det var allt jag ville säga...

//Beanie
 
Publicerad 07.05.2016 kl. 09:09

Nothing to fear but fear itself

Längesen jag plitat ner nåt här..inte sen mitt highly populära ååvslappi inlägget. Herriminjee över 100 läsare...vilken prestationsångest jag fick.
Nå nää... :D
Om exakt en månad så sitter jag på Istanbul Atatürk havalimani och väntar på att Turkish Airlines ska ta mig till Antalya (seriöst mänskor, sluta säga Anttalajja innan jag får spunk - deal?) och så väntar en privatchaufför på att ta oss från Antalya till Alanya. Tekniskt sett så är vi redan framme i Alanya..en potejto potaato
Fatta. En månad. Kalendermånad. 30 dagar.

Folk frågar ännu om jag nog vågar resa dit. För några månader sedan var jag...inte tveksam...men betänksam. Men..nu..nej..inte längre.
Det händer och sker överallt i hela världen. IS har hotat semesterorter i Spanien, Italien, Frankrike och Grekland.
Det sprängs i Istanbul och Ankara - ja, men det sprängs också i Paris och Bryssel och många andra ställen som vi inte talar om.
Å faktum är att OM det går så illa att jag hamnar mitt i en terrorattack nånstans så är det nog Alanya jag väljer att vara alla dagar i veckan. Där har jag vänner som jag vet ser efter mig och mitt ressällskap. Det fick vi nog erfara i höstas. Känns bättre att ha folk att vända sig till istället för att tex vara i Grekland och inte veta vart man ska ta vägen eller få hjälp.
Sen har jag fått frågan hur vi vågar flyga i Turkiet, kan ju vara bomber på flygfält.
Mmm...inget flygfält e väl 100% säkert kan jag tänka mig...men på turkiska flygfält så kommer du inte ens in i själva byggnaden utan att du och dina väskor passerar säkerhetskontrollen. Till skillnad från de flesta flygfält i världen där vem som helst kan gå in med vadsomhelst i flygfältsbyggnaden.

Såklart vi kan råka ut för nånting. Såklart risken är större än om jag sitter hemma i Sandsund. Ifrågasätter det inte en sekund. Men, om jag låter en rädsla vinna och jag lämnar att sitta hemma och inte njuter av en av mina största intressen i livet - att resa. Då har jag ingenting längre. Då lever jag inte längre mitt liv.

Så, i detta nu längtar jag efter resan till Alanya. Jag längtar efter att få krama om Diyo, längtar efter att skoja till det med Oscar, fira födelsedagen vid coolaste Green River, träffa Hasan som jag känt i 11 år och hans fru och döttrar, träffa Umut som jag int sett på många år med flera med flera.
Längtar efter att känna värmen mot mina kinder, känna energin återvända, känna dofterna av havet, höra vågorna, gunga i takt till den underbara musiken, smaka varje krydda i deras underbara mat.


Längtar att första morgonen besöka Mimoza hamam, för att slappna av, få en bra början på resan och en snygg solbränna.

Längtar att åka upp i bergen tidigt en morgon för att se solen gå upp och samtidigt njuta av en maffig, äkta turkisk frukost på restaurang Zirve.

Längtar att åka upp till Kale, både dagtid och nattetid och njuta av de helt sanslösa vyerna som man liksom aldrig tröttnar på, hur många gånger man än besöker dem.

Längtar också att en tur upp i bergen till Dimcay, äta nåt gott och mata ankorna, andas in den otroligt friska luften.


Längtar efter att ta en utflykt till natursköna Sapadere kanjonen som jag faktiskt aldrig besökt...och det känns kul att få uppleva nåt helt nytt där.

Längtar efter att lägga ut från hamnen med Crazy captain på hans BABA-A båt, känna solen gassa i ansiktet och vinden i håret medan The Final Countdown vrålar ur högtalarna. Man ser Snakepitten vrääsa upp sig, precis som han alltid gjort de senaste tio åren (vissa blir liksom aldrig äldre)

Längtar efter att gå ut och dansa hela natten tills man har skoskav, men ändå inte bryr sig för man kan inte vara stilla till musiken.

Längtar efter maten..Osmanish, Mevlana, Döner och Adana kebap, lavash och Efes...inte att förglömma..den svalkande Efes ölen.

Denna gång ska jag dessutom få min dröm uppfylld. Att simma med delfiner. Det är nåt magiskt med dem och jag ska få uppleva det. Jag är så lycklig.

Fattar ni att jag längtar? Hur kan jag inte göra det? Ett underbart ställe..där man får glömma sorger och besvär för en liten tid, där vädret är nästan hela tiden perfekt, där maten smakar som aldrig förr, där gästvänligheten är i sån klass att vi finländare borde gå kurs.

Å att jag sen får uppleva det. Å min födelsedag. Tillsammans med en hel drös av vänner, inklusive mina närmaste.
Nothing beats it..

Räknar dagarna. Minuterna.
Å längtar ihjäl mig.

//Beanie

Publicerad 26.04.2016 kl. 20:08

Ja e ååvslappi ja - e tu he å?

"I vår ålder så finns int e na karar meir som e värt ti ha naa", utbrast en väninna för ett bra tag sen.

"Finns bara ååvslappi å ti som e på ana varvi", utbrast några andra väninnor.

Jag kände hur det kändes vemodigt inom mig. Aha, så endera ska jag vara singel forever and ever eller så måste jag ta nån av de här "rejects" nu då.

Å jag då? Med ett förhållande bakom mig. Var jag också en reject? En sån som ingen vill ha? Den "vetskapen" kändes ju int speciellt kul.
Visst hade jag önskat att mitt förhållande skulle ha varat, för en bättre vän fanns inte. Men, ibland är det bara så. Att saker och ting inte alltid går som önskat.

Jag har slickat mina sår i några år nu och det har behövts och det kan hända det behövs lite till. Visst har jag haft kontakt med nån och träffat en och annan, men inte liksom varit redo.
Nu känner jag att nåjaa...så småningom..varför inte.

Då kommer de här orden igen "finns bara ååvslappi"....och blir påmind om de några enstaka stolpskott som jag också råkat ut för..som man faktiskt förstår varför de är singlar.
Man blir lite avtrubbad och ointresserad då igen och inser att oj va skönt det är att vara ensam.

Jag trivs ensam..jag mår inte alls dåligt av det. Men jag saknar nog att sova med nån ibland, jag saknar närheten, jag saknar att somna i nåns famn, att nån pajar mig i håret, jag saknar kyssar, kramar, vackra ord, vackra blickar och ärlig omtänksamhet.
Jag saknar att resa med nån, uppleva saker, skratta åt samma löjliga saker.

"finns bara ååvslappi"

Där var det då. Ingen jag vill ha och ingen som vill ha mig.
Ååvslappi.

Nej..

Vet ni vad, ni som uttrycker eller känner det så.
Det finns sannerligen inte bara ååvslappi kvar.

Den senaste tiden har jag lite...liksom smygit mig in i en grupp...en grupp singlar.
Å jag kan faktiskt inte fatta att en endaste av de här människorna är singlar.
Männen (och kvinnorna) är intelligenta, de är stiliga, snälla, roliga och omtänksamma.

Alla, inklusive jag själv, är riktiga kap. Å ett under att ingen ännu har nappat dem...oss från marknaden...

Den här gruppen har gett mig hopp. Hopp om att det faktiskt inte finns bara stolpskott kvar därute...hopp om att jag ska hitta den där som tycker om mig..precis som jag är...så galen jag kan vara...så diva jag kan vara...å så go och underbar som jag är.

Så...nu känns det inte sådär jättejobbigt att vara "ååvslappi" längre...känns faktiskt..ja..helt ok.



//Beanie


 
Publicerad 04.04.2016 kl. 21:15

Man e inte cool innan solglasögonen åker på.

Det här blir ett sånt inlägg som jag själv tycker är tråkiga.
Jag vill oftast ha ett ämne att skriva om..nån känsla..nån händelse..nåt som upprört mig eller nåt jag har fått stor glädje av.
Sånt skriver jag.
Men inte idag.
Inget upprör mig. Mycket glädjer mig..förstås. Men inget jag behöver liksom ha en åsikt om eller nåt ställningstagande för eller emot.

Men.

Egentligen tror jag att det är bra. Jag känner frid idag. Helgen har varit riktigt bra. Lugn och ro och gooood mat i fredags. Igår började jag dagen på bästa sätt med SaunaYoga och det är faktiskt det bästa sättet att börja en dag på. For sen hem till mina föräldrar och fina mamma hade gjort en smaskig smörgåstårta...så matkoman fortsatte. På kvällen var det en träff med en grupp riktigt trevliga människor och vi hade kul..ja, åtminstone jag.
Å så avslutade jag med Robert Helenius matchen eftersom boxning e nåt jag gillar att se på. Nåååjaaa...den slutade ju inte så bra, vilket jag tycker e konstigt för jag boxade nog tillräckligt här framför skärmen för att liksom hjälpa till...men det funkade inte denna gång,
Somnade skitsent och steg upp för tidigt. Pigg å glad.

Lade på en skiva med Plumbo (alltså, ni måste bara lyssna på dem på YouTube -norsk countryrock som bäst) och där i köket..kl 9 på morgonen, i mitt nattline och ullsockor så rockade jag loss som en tok. Å jag ska berätta en hemlis också....jag hade solglasögon på mig och var liksom den coolaste divan i Sandsund den här morgonen. Man e inte cool innan solglasögonen åker på.
Å gudinnan inom mig kom fram..hon lyste, lyste och lyste och jag kunde inte ha fått en bättre start på dagen.
Jag är så glad och tacksam att jag aldrig blir "så vuxen" att jag inte kan bara släppa loss och vara galen för en stund.

Sen..frukost å så skön träning på gymmet med absolut bästa träningssällskapet Mia och idag tränade vi faktiskt..inte bara tjejsnackade. :D
Smörgåstårta till lunch...hur rätt är inte det Nu spelar Carrie Underwood i spelaren och allt känns rätt.

Sen vill jag berätta...vart jag åker senare i sommar.
För det är ju ingen hemlighet - jag var bara rädd att nån skulle ta det hela ifrån mig med åsikter, kommentarer eller whatever. Det är en så viktig resa för mig. Men, ingen kan ta den ifrån mig.

Det blir Brela. Makarska rivieran. Kroatien.

Det blir bergsvandring, öluffande och det blir Dubrovnik and what not

Det blir jag. Bara jag.

Det blir det jag behöver.

Det blir perfekt.

Längtar redan.



//Beanie
 
Publicerad 03.04.2016 kl. 16:01

Je suis...

Det är redan en tid sedan. Kanske ett halvt år eller så.

Jag satt i en grupp människor och det diskuterades resor, kulturer, religionsskillnader och människor i största allmänhet.
Jag berättade glatt om mina Turkiet resor och hur jag blivit så bra bemött där, hur trevliga människorna är.

En person hade suttit tyst tillbakalutad på sin stol. Plötsligt lutade han sig fram och spände ögonen i mig och sa:
"Jaha, så du är en pk-are du".

Alla tystnade och jag log lite genant medan tanken mal. PK?? Va sjutton? PK i min värld e ju en punktkn***are...a pilkunnussija if you will. Var det så han menade å varför? Eller PK..Pakistan Air..näää... Jag sa inget mer, men det lämnade å å mala i huvudet..PK...jag är en PK...va fasiken är en PK. Sen började det dyka upp i media och vissa sidor..."jävla PK"...å jag kopplade ihop det med flyktingpolitiken eftersom det nämndes i samma sammanhang. Till sist fick jag ju fram det på Google...PK= Politiskt Korrekt.
And I was like..."you gotta be kidding me".
Men tydligen så har flyktingsituationen delats in i två läger. PK eller suvakkina å så rasisterna. Å jag brukar inte put a label on myself..men måste jag det så är jag "PK" alla dar i veckan.

Nu har jag funderat lite då...hela världen är i uppror över de här terrorattackerna i Frankrike, Belgien...inte tydligen så upprörda över attackerna i Turkiet och Irak...but anyways.
Hela världen ropar å skriker och bannas över IS. Hur vi måste skydda världen från IS. Jag håller absolut med. 
I samma andetag ropar, skriker och bannas massorna över flyktingarna som söker sig till Europa och Finland. Hur vi måste skydda länderna från de här. Det mest idiotiska jag har hört var "sänd tillbaka flyktingarna, det kan inte vara så usligt därifrån de kommer"
Det här...har ni reflekterat över att de här flyktingarna flyr från IS - de samma gangstrarna som ni anser terroriserar hela världen.
Såååå....för världen är de ett gissel...men för flyktingarna "kan det nog int vara så farligt".

Jag mår illa över de mängder finländare som sällar sig till destruktiva grupper som Rajat kiinni där de önskar att "invandrarna ska hängas"...som sällar sig till grupper som "Soldiers of Odin" som är den mest patetiska grupp jag har hört om, som hurrar över Sannfinländarnas partimedlems uttal att "om det smäller i Helsingfors så hoppas jag att det är bara suvakkina som dör".
I mina ögon är ni  lika låga som terroristerna själva.
Men så är det med ideologier av olika slag, må det vara politiska grupper eller religioner...då man tror tillräckligt hårt på nåt som är ens ideologi just då, så kan man först och främst inte ta emot kritik och inte kan man heller rannsaka sig själv eller det man tror på.

Det finns människor som tror att jag då...uppenbarligen som PK:are...tycker vi ska ta emot allihopa samt att jag tror att alla är bra som kommer.

Absolut inte.

Flyktingpolitiken lämnar en hel del att önska, jag kan förstå att många ogillar politiken i sig..men ta ut er ilska på den då. Inte på människorna som bara har en önskan. Att få överleva och få ett bra liv.

Kommer det lycksökare hit?? Absolut. Det är helt ok det med. Om jag skulle ha det dåligt i Finland, så visst sjutton skulle jag söka lyckan i ett annat land.

Kommer det våldtäktsmän, kriminella och IS soldater hit?
Utan tvekan. Vi kan inte ta emot över 30000 personer till Finland utan att få rötägg med där. Lika lite som vi kan sända över 30000 finländare nånstans utan att det i skaran finns rötägg.
Visst är risken överhängande stor att det i flyktingskaran finns IS soldater med. Men faktum är att de tar sig hit andra vägar också, som studerande tex. Med lagligt visum.

Vi kommer aldrig ifrån det att det inte medför problem. Aldrig. Men ska vi samtidigt låta rädslan styra och blunda för den människoslakt som pågår framför våra ögon? Ska vi, för att vi har vår säkerhet (än så länge), smälla igen dörren på den som ber oss om hjälp att ens överleva?
Jag har många gånger tänkt...hur sku det vara om the tables were turned. Jag är dessutom helt säker att nångång i framtiden..kan vara länge tills...så är vi också i den situationen att vårt enda hopp att överleva är att fly.

Vill du att husägaren du kommer till eller ditt barn eller barnbarn kommer till, tar en titt på dig och smäller igen dörren?
Inte jag.

Flyktingpolitiken behöver vara under kontroll, vi kan inte heller ta emot mera än vad vårt land klarar av utan att våra invånare blir lidande.
Men det oaktat...
Don´t hate the players - hate the game.



//Beanie
Publicerad 27.03.2016 kl. 12:28

Dagen som ändrat

Glad påsk på er.
Här var de första påsktrollen i farten redan före kl 9.
"Glaaaaa pååååsk", ropade de tre söta trollen i kör och glädjen var stor när det ramlade några karameller och chokladägg ner i korgen.
Jag minns själv när jag gick påskhäxa här i byn, å vi bokstavligen gick till varje gård i hela byn, så gissa om vi var trötta och sen sjuka i magen av allt godis.
Roligt var det.

Å lika mycket som jag kommer ihåg påskdagens påsktrollsvandring, så minns jag också Långfredagen. Här hemma var vi uppfostrade så att man var lugn och stilla hela dagen, vi lekte inte och vi fick inte gå ut förrän efter kl 18. Såsom mina föräldrar också lärts. Allt var stängt och det var en sån lång dag. Men det var til minne av Jesu korsfästelse och död på Golgata och det var inget vi gnällde över.

Tiderna förändras.

Nu är affärerna öppna, krogarna är öppna, folk jobbar hemma med det ena och det tredje. Tror inte det är många familjer som längre kör hårt på stillheten. Eller finns det?

För mig sitter det nog lite i ännu. Stillheten. Jag stör mig på att affärerna håller öppet. Å jag hade inga andra planer igår än en promenad med jycken. Det blev det också. Ute på isen. I solskenet.
Det kändes inte fel. Det kändes rätt, för alla inblandade mådde bra och själv kände jag frid och stillhet i själen.
Sen sov jag och jycken hela kvällen och mot senkvällen såg jag en film.

Jag hoppas, trots att tiderna ändrar, att Långfredagen hålls stilla. Tid för mera reflektion.
Vi kanske inte behöver modernisera allt ändå.

Med en bild från igår, då solen sken och det var vackert så det gjorde ont, utanför Mässkär, så önskar jag er en riktigt Glad Påsk.



//Beanie
Publicerad 26.03.2016 kl. 09:07



Anita Snellman

Jag är en tjej i mina bästa år, eller det är egentligen i år som mina bästa år börjar! Jag är en bloggveteran men ändå nybörjare. Jag skriver om allt och ingenting.
Rakt, ärligt, hårt och mjukt.
Jag har de snällaste och vackraste blåa ögon ni sett, men bakom dem
lurar en dramaqueen.

Bor i Sandsund, med min finaste Golden Retriever, Jessi