Akta dig för polisen

Hej på er.

Vilken fin novemberdag vi har haft. Många klagar på att november är lång och mörk och trist. Jag tycker den har varit fylld med dagar som man sen i sin tur kan fylla som man vill. Ingen pjåkig månad.
Den här söndagen så sov jag och jycken jättelänge och jag kände mig trött ännu då klockan var närmare 10.
Anyway så tänkte jag att vi ska åka till Gamla hamn på promenad, där gillar vi å traska.
La hunden i bilen och åkte iväg. Före Kivilös rondellen skymtade jag poliser som stod mitt på körbanan i båda riktningarna.


Å ni vet..eller några av er kanske vet och känner igen känslan..då man börjar fundera..."har jag bältet på mig", "kör jag för hårt", "vad är begränsningen här" och man intar ett stadigt by the book 10-2 grepp och ser väääldigt oskyldig ut.
Har många gånger tänkt att nog måste polisen skratta åt människor som helt uppenbart ser Moder Teresa-aktiga ut direkt de blir stannade eller redan möter polisen. :D
Så även jag.
Nåväl, insåg när jag kom närmare att det var blåstest.
Det komiska var att jag i två sekunder funderade om jag nog e nykter och blev skitnervös.
Det komiska där är att det senaste jag druckit alkohol var EN öl den 14:e oktober, så man kan väl tänka sig att den gått ur min kropp på över en månads tid. :D
Det andra komiska med tanken är att jag inte dricker och kör, inte längre ens en "chaufförspilsner" som det så vackert hette för i världen.
Det e ju också idiotiskt tänkt. Man tycker att man kan dricka en öl eller en cider, för att "det visar inget".
Men inte är det väl det man ska vara rädd för? Nog ska man väl vara mer bekymrad om det riskera att påverka körförmågan....
Nolltolerans är jag för - helt klart.

Anyway, stannade bilen och så visade det sig att de har nya alkometrar. Inte sånadär plaströr utan mera som en tratt. Dilemma....HUR blåser man i en sån??? Polisen såg nog att jag funderade hur jag skulle formulera munnen, han log och sa försiktigt att jag ska "blåsa som att jag blåser ut ett ljus". Sagt och gjort, jag blåste, det visade förstås noll och jag och jycken fortsatte vår färd.

Började tänka på polisen och reaktionerna..tanken "oj, har jag gjort nåt fel"...eller "GÖR jag nå fel nu"...bara för att polisen ber dig att stanna på blåskontroll. En liten rädsla och osäkerhet.
Varifrån kommer det??
Jag har själv aldrig nåt att vara rädd för och blåskontroller är sååå viktiga med tanke på hur mycket galet rattfyllerister kan ställa till med.
Började fundera om det sitter i ända från barn..."ajabaja, om du gör sådär så kommer polisen och tar dig"..."akta dig så int polisen tar dig".
Säger man så till barnen ännu?
Använder man polis som ett skrämmande, farligt exempel??

Läste nånstans om det att man borde absolut inte göra det. Polisen är trygg, polisen är den man ska vända sig till i nöd. Barn ska vända sig till polisen om de behöver hjälp och inte springa iväg från dem av rädsla.

Jag hoppas att inte polisen beskrivs åt barnen som nåt farligt, utan som vänner, den man vänder sig till om man behöver hjälp.

Dessa tankar en söndagsmorgon då "polisen tog mig"  :D

//Beanie

25.11.2018 kl. 18:40

Ingen överlever livet

Klockan ringer klockan 8, jag öppnar mina fina blå, sträcker på mig och avfyrar ett stort leende.
En ny underbar dag har börjat.
Pulsklockan på min vänstra arm durrar till efter en stund
Sömn 7 h 11 minuter. Faktisk sömn 6h 47 minuter. Sammanhängande sömn 1,9/5,0. Fragmenterad sömn.
Det där var ju inte bra. Känner ju mig utvilad..eller gör jag...kanske jag nog är lite trött. Varför har min sömn varit fragmenterad? Jag sover väl inte oroligt..eller gör jag. Jo, det kanske jag gör. Usch, nu är jag nog trött.

Ångest.

Stiger upp. Kokar min morgongröt, strör på två teskedar kanel, en näve blåbär och jordgubbar.
Känner mig nöjd över valet. Öppnar Facebook, läser en artikel om hur kanel skadar min lever. Men va? Kanel sänker ju mitt blodsocker..va e det här nu? Kanel från Ceylon är bra, ok, bara att byta då. :) Nehepp, för den kanelen sänker inte mitt blodsocker. Kan alltså inte vinna hur jag än gör.
Tur iallafall att blåbären är hälsosamma, de har min far plockat i skogen.
Skogen..hur var det nu då med Tjernobyl. Vi var ju rätt drabbade här. Jag äter alltså radioaktiva blåbär i värsta fall.
Min frukost är rena dödsdomen.

Ångest.

Jag har fått mail på Wilma om influensavaccinering. Tänker att jag som god blivande närvårdare ska vaccinera mig för att skydda andra och mig själv, även om influensavaccin inte ligger högst upp på prioriteringslistan, men ändå, vill ju tänka på andra också.
Läser vidare på nyheterna. Årets influensavaccin ger endast 20% skydd. Läser också vidare alla dessa förståsigpåare som minsann insjuknade i förkylning direkt efter vaccinet. Vet att det är en myt och suckar lite, men samtidigt vet jag att vaccinet tillfälligt sänker mitt immunförsvar och jag skulle inte orka med en förkylning till då jag ännu inte återhämtat mig från den förra. Å bara 20% skydd. Funderar om och om igen. Tänka på mig eller tänka på andra, tänka på mig eller tänka på andra?

Ångest.

Drar på mig de nya jeansen och känner hur de sitter som gjutna. Niiiice..
Fast de är nya. Läste nånstans att man borde tvätta dem sjuttielva gånger för de innehåller en massa gifter. Gifter som sugs upp av huden. Hujedamej. Drar snabbt av mig jeansen och lägger på mig de urtvättade collegebyxorna. De är ju iallafall säkra. Fast nu känner jag mig både ful och kall.

Ångest.

Borstar håret och tänker att jag borde duscha idag när jag kommit från affären. Borde jag köpa schampo och tvättpulver om jag ska tvätta kläder också. Tittar i duschen och ser att jag har nån billig variant. Full av konstiga ämnen. Hm, läste jag inte nånstans om schampo..å tvättpulver, deodoranter, hårfärg. Hjälp...jag lever och har i 42 år levt i ett toxic wastehouse. Hela jag är ju giftig, tungmetaller upp i öronen. Ska se om jag hittar nåt ekologiskt, parfymfri, luktfri, kemikaliefri schampo som inte är gjort av små asiatiska barn. Å tvättnötter. Varje god människa tvättar ju med tvättnötter. Skit samma om kläderna blir rena, du är en god människa. Alternativet är fel fel fel fel fel.

Ångest.

Jag ska ha gäster ikväll och vill ju hinna baka nåt. Även om man inte måste baka, man måste ingenting. Men om jag inte bakar så funderar mina gäster om jag är lat eller bara skiter i dem å de inte är värda nåt gott till kaffet.
Kaffet ja...det måste vara gott..å jag suger på att koka kaffe. Vi tar kapslar. Nej, de är inte miljövänliga och alla gillar inte rostat kaffe..och inte Juhla Mokka..
Så jag måste baka nåt, för att visa att jag uppskattar dem. För ditt värde sitter i det du kan ge åt andra, oavsett vad du själv vill. Nu ska jag baka..funderar..det ska vara sockerfri, mjölkfri, glutenfri, äggfri, vegan och lchf. No problem....skrapar mig i huvudet. Det där får jag ihop, men sen ska det ju vara gott också. Omöjligt.

Ångest.

Inser att jag har glömt bort mellanmålet, lunchen och det andra mellanmålet för att min hjärna har varit fullspäckade med tankar och förbud och måsten och ångest.
Åååå nej.....och jag som MÅSTE komma ihåg att äta fem gånger om dagen. Dumma dumma Anita, nu igen gör du bara fel. Du är ett enda stort misstag.
Hittar en chokladkaka i skåpet och trycker i mig det, mest av ångest men även som kompensation för de missade måltiderna.
Whaaat?? Anita..ÅT DU JUST EN HEL CHOKLADKAKA??? Det blir ingen mat för dig resten av dagen, du misslyckade människa.
Spelar ändå ingen roll för jag har ju ändå så mycket att fundera på för att ens överleva den här miljöförstörda, giftiga dagen, så mat är ganska lågt ner på prioriteringslistan.

Ångest.

Klockan är redan mycket och min hjärna går på högvarv. Vad var det nån sa? Träning är bra. Träna ska man. Känner mig lite hostig, men man måste hinna träna. Kroppen mår bra av träning. Hostar lite, känner att min kropp är trött efter de fem senaste dagarnas träning, men det hjälps inte. Träna bör man annars dör man.
Snörar på mig skorna medan min kropp ropar. VIIILAAA.
Fnyser åt den.."vila kan du göra i graven"..å så tar jag ett par hurtiga steg ut i regnet. Hinner 30 meter innan jag halkar på de våta löven på asfalten. Slår i knäna och jag känner irritationen komma. Nåja, NU igen så gjorde du FEL ditt klumpiga fetto. Stig upp, borsta av dig och våga inte ens halta för då ska du få se hur jag straffar dig senare ikväll. Jag känner smärtan i knäet men lunkar vidare.

Ångest.

Under länken hinner 50000 tankar gå igenom mitt huvud, äta rätt, vaccin, hur mår min familj, mina vänner, måste hinna, måste göra, får inte göra, straff, oro, rädsla, skola, jobb, pengar, resa, inte resa, sova, inte sova, äta lite, äta mycket, du är bra, du är inte bra, du räcker inte till, prestera, prestera, tyck om dig, du kan inte tycka om dig, gör som du vill, vad ska andra säga.

Ångest.

Kommer hem, våt och kall och inte det minsta nöjd, fullständigt slut i huvudet. Öppnar datorn. "En promenad ger dig den välbehövliga hjärnvilan".

Kyss de i reve tänker jag argt och smäller igen datorn.

Efter en lång dag och kväll med gäster och den perfekta vegan, rawfood, sockerfri, fettfri, mjölkfria, äggfria, glutenfria lchf kakan (som bara jag sen åt eftersom alla andra var på nån trenddiet) så lägger jag mig utmattad i sängen.

Hur blev det så här?

Varför gör vi såhär åt oss själva?
Varför vaknar vi inte upp varje morgon med det där leendet vi har från början och med tanken om att det här är en fantastisk dag och bara tar den som den kommer utan en massa intryck utifrån.

Ångest, oro, rädsla leder till psykisk ohälsa och det är det absolut största hotet mot vår allmänna hälsa idag. Inte gifterna, inte vaccinerna, inte maten...psykisk ohälsa.

Jag säger inte att man inte ska vara medveten om uppenbara hälsorisker, men kom igen nu, slappna av.
Livet ÄR farligt, ingen av oss överlever, men med all hysteri runt allt så har vi slutat att leva redan för längesen.

Vår hjärna behöver faktiskt vila, den behöver vila från internet, den behöver vila från yttre intryck, den behöver vila från information, hets, ångest, oro.
Vår hjärna behöver få slappna av också å bara njuta.

Vi är här en begränsad tid, oavsett vad. Våra val i det stora hela påverkar säkert hur vi mår och hur länge vi är här..men de här hysterierna förstör nog oss mer än vi tror.

Förlåt för ett långt inlägg...nä förresten...varsågoda.

Beanie

16.11.2018 kl. 11:20

Jag visste aldrig vem jag var

Hej på er.

Jag måste få det här off my chest innan jag fortsätter med dagens fullspäckade program.

Igår morse så tittade jag på dokumentären om den avlidne Tim "Avicii" Bergling och bedrövades hårt av hans liv och hans demoner. Mot slutet av dokumentären så sitter han i en buss med sina vänner och berättar att han läst en bok av en psykolog och förstått att han är introvert och att han därför inte är lycklig med sitt liv i rampljuset. Å det hade blivit klart för honom varför han mått som han mått.

Det där fick mig att minnas fem år tillbaka. Då jag var sjukskriven för utmattning. Allt som jag tyckt om och som gjort mig "glad och lycklig" spelade inte längre nån roll. Jag trivdes inte med nåt, jag ville inte se människor, jag var trött, osocial, olycklig, arg, frustrerad och totalt dränerad på allt.
Försökte få rätsida på mig själv, försökte tvinga mig tillbaka till det liv jag hade haft. Mitt pratsamma, utåtriktade, sociala liv..för allt skulle bli bra bara jag kunde glädjas igen åt det roliga som händer runt mig.
Ingenting var roligt..jag tröttnade genast..blev irriterad. Ok, när man är utmattad så är man ju av naturen också trött..självklart.
I ett terapisamtal så gick vi igenom mitt liv och hen bad mig att tänka efter hur jag hade känt mig i olika situationer, hur jag hade mått efter tex en fest eller konsert, teater whatever, hur jag hade upplevt det och hur dan efter hade sett ut.
Mitt liv och min vardag analyserades och i ett samtal så sa hen "Anita, du har en introvert personlighet, det är en orsak varför du mår som du mår".

"Introvert" - det kunde ju absolut inte stämma. Jag är den spralliga, glada, utåtriktade och pratsamma personen. Om nån INTE är introvert så är det väl jag. Tvärtom...det stod skrivet extrovert i pannan på mig.

När jag kom hem så började jag läsa på om hur en introvert person är. Å ju mer jag läste desto mer fattade jag att det var så. Började tänka tillbaka på alla fester, utekvällar, konserter, teatrar...visst var de roliga, visst såg jag framemot kvällen med vänner..men ju längre det gick på kvällen så försvann lyckoruset och jag ville bara hem.
Men inte kunde jag ju det...glada Anita ska tjoa och festa och gärna vara den som far sist hem.. För det så hon är.
Dan efter var jag så dränerad ( inte bara krapula), men ändå skulle jag ju iväg med vänner på kaffe..för det var sån jag var. Pratsam och social, alltid med på nåt!


Nu är det ju inte så att jag är 100% introvert..det fattar vemsomhelst som känner mig..jag är nog ganska nära ambivert vilket är en ganska bra blandning mellan extrovert och introvert...men tyngden ligger mera på introvert.

I praktiken betyder det att jag inte trivs i stora sammanhang som just konserter, stora fester, krogen..det känns ok till att börja med, men efter en timme så önskar jag att konserten ska vara slut så jag får åka därifrån.
Det är orsaken varför jag inte är mera kulturell än vad jag är.
Jag blir lätt trött av för många intryck. Mycket ljud och ljus gör att jag känner irritationen komma krypande och jag vill bara dra täcket över huvudet.
Det är därför jag inte lider av singellivet, för jag återhämtar mig och trivs så bra i mitt eget sällskap. Jag känner sällan ensamhet. MEN även en introvert person vill ha sällskap och då har jag hellre en liten grupp på max 4-5 personer där jag kan diskutera verkliga saker och inte så mycket kallprat. Å jag vill ha en partner, en partner som förstår mig och förstår mitt behov av egentid ibland.
Jag uttrycker mig bättre i skrift än i prat och behöver ofta göra "riskkalkyler" och planera saker innan jag bestämmer mig.
Alltid har jag sagt att jag är spontan, men det stämmer inte..jag är inte riktigt spontan. Om jag gör nåt spontant (reser iväg samma dag) så är det en flykt och ingen positiv sak i regel. Jag behöver planera.
Jag reser gärna ensam och mår bra i mitt eget sällskap, men reser också gärna med en person jag känner mig trygg och bekväm med och som jag VET hur hen är.

Som sagt...väldigt lite är svart och vitt..jag har flera extroverta egenskaper, men just den här insikten jag fick för fem år sedan har fått mig bättre att förstå varför vissa saker har fått mig att må dåligt då de borde ha fått mig att må bra. Jag visste aldrig vem jag var då för fem år sedan, för att jag hade kamouflerat mig själv väldigt duktigt. Jag hade tvingat på mig en personlighet som alla förväntade att jag hade, men som aldrig var jag.

Idag vet jag och jag vet också vad som får mig att må bra och i vilka situationer jag samlar energi och vilka situationer som tömmer mina energidepåer.

Jag ser ofta inlägg på Facebook där nån skriver att de är väldigt aktiva med olika evenemang eller tvärtom skriver att de helst är hemma själva. Jag ser kommentarerna under där folk skriver "jag förstår inte hur du orkar..du måste vila också"...eller "du måst ryck upp dig och fara ut och träffa folk".
Sluta skriva såna kommentarer. Vi har olika personligheter och OM vi känner oss väl själva så vet vi vad vi behöver för att må bra och känna lycka.

Om jag tänker jobbmässigt sett så har jag aldrig lidit i mitt jobb, min personlighet är en sån att jag behöver ha ett terapeutiskt jobb. Det hade jag vid nödcentralen och det har jag haft i regel vid FPA också. Det är också det jag är intresserad av nu i och med mina närvårdarstudier. Jag ser inte mig själv i praktisk vård, jag ser mig själv i en handledarroll, terapeutisk.
Så jag är på rätt bana - jag vet vem jag är.  :)

Tankar en måndag då jag mår bra av att ha tagit en promenad med hunden och nu sitter och njuter av mitt eget sällskap innan skolarbetet tar vid. :)

Lägger en länk här som jag själv skrattade åt - kände igen mig på..typ 11-12 punkter.. :D :D
 



//Beanie

23.04.2018 kl. 12:39

Vad är din tid värt?

Hej på er.

Satt och funderade på en bra rubrik, men efter tre minuter gav jag upp och började på texten. 
Jag har inte ristat ner nåt här sedan 11 februari och det är ju faktiskt två månader sedan. 
Det har hänt massor på två månader, mer eller mindre ett kaos, men kanske ett organiserat kaos tillika. 

Skolan e ju i full gång, närstudievecka som bäst och vi pluggar hjärtats anatomi, blodomloppet och hjärtsjukdomar. Jag är så taggad och kan som inte fatta att det är EN närstudievecka kvar den här terminen så är första terminen avklarad. Vart tog den här tiden vägen liksom?? Shocked to say the least. 
Första tredjedelen av grundstudierna avklarades i början av mars och jag gjorde min praktik på dagis. 
Jag har alltid sagt att jag är ingen barnmänniska, men faktum är att jag har inte haft så roligt på länge som när jag var på dagispraktik. 
Saknar de små gullungarna varje dag. Jag klarade praktiken med bravur och är tacksam att jag får hoppa in nu som då också på dagis. 
Vård och omsorgsdelen har alltså börjat och nu är jag tacksam att jag är en teorimänniska för själva teoridelen är ingen större utmaning...däremot kan jag tänka mig att injektioner, katetrisering, venprovtagning kommer att få mig att darra i skorna.. :D
Men jag gillar ju att lära mig nya saker och det ska nog gå bra också. 

Att ta helt studieledigt var det absolut bästa jag kunde göra. Jag har inte mått bra på...ja...jag minns inte ens när jag senast mådde bra. 10-12 år sedan kanske. 
Jag behövde en förändring och mest av allt så behövde jag lära mig massor om mig själv. 
Det är inget rikt liv nu, kan jag inte påstå. Men ändå klarar jag mig. Jag har väl 700-800 euro mindre i handen per månad än när jag jobbade 100%..men i ärlighetens namn hade jag aldrig nå mer pengar ändå. Jag vet inte vart de där pengarna for varje månad, jag har inget att visa för dem. Ok, jag har sänkt min amortering under studietiden..men ändå...det är 300 euro mindre utgifter. Vart har jag gjort av de andra slantarna?? 
Det får mig att tänka på mitt liv.
Vad är pengar egentligen värt?
Visst..man behöver pengar för att överleva...självklart...
Ska man ha bostad, bil och mat så behöver man slantarna. 
Sen har jag inte så mycket mera utgifter än så..jag klarar mig bra med mindre inkomst än jag hade när jag jobbade 100%. 

Är de där extra pengarna värt 100% av min tid?

Skulle jag må mycket bättre av att jobba 80% och ha en dag extra ledig i veckan? Absolut och det är absolut också värt det. 

Jag vet inte helt säkert vad framtiden för med sig, men jag vet att jag inte, i det långa loppet, kan återgå till det som det var.

Men nu har jag precis börjat studera och har ännu 1,5 år kvar av mina studier, det hinner hända mycket på den tiden och jag hinner också läkas..förhoppningsvis helt.  :)

Å nu kom jag på rubriken också... ;)

Ha en fin tisdagkväll.

bEaNiE

 

17.04.2018 kl. 19:53

Då goda råd blir dåliga

Hej på er.

Sköna söndag, steg upp tidigt efter bara fyra timmars sömn och tittade på ett skiathlon som började intressant men som jag gissade skulle ta den vändningen den tog.
Det är som det är.

Fortsatte dagen med att förbereda det sista i skolväg innan jag ska ut i praktik. Så nu känner jag mig redo. :)

Frisk luft är ju nåt vi borde få varje dag så tog just en frisk promenad..inte speciellt lång..men jag är nöjd. Gick och lyssnade på musik och kom att tänka på oss människor. Hur vi är så otroligt beroende av att få allting förklarat. Att hitta orsaker i allt...sen spann tanken vidare på hur vi är så snabba med att ge goda råd (speciellt vi kvinnor) utan att tänka oss för om det kanske sårar den andra. Nåja..goda råd behöver vi nog ge ibland om vi ser att nån verkligen är i beråd att göra nåt riktigt illa val. Sen är det upp till personen om hen tar emot det eller inte.

Men jag tänker tex på Facebook..om nån skriver ett inlägg om nån skada, smärta, besvär eller nåt annat som är tungt för en själv just nu...genast kommer det massor av råd på mat, mediciner, kurer, omslag...allt möjligt som hen borde prova.
Vi reflekterar inte ens om personen vill ha goda råd. Kan hända att hen bara vill ventilera och kanske få lite hjärtan och omtänksamma kommentarer..det känns kanske lite bättre.
Visst är dessa råd också omtanke..men det kan slå helt fel och man blir bara irriterad. Det var ju inte råden man var ute efter....
Läs inläggen till slut...skriver personen där att hen gärna tar emot goda råd...by all means...låt dem hagla.
Annars..låt bli..visa istället att du deltar i personens bekymmer med ett lyssnande öra.

Jag kan tänka att en person med tex en svår sjukdom nog har testat det mesta för att må bättre och då kan alla råd kännas mera som ett hån.

En annan sak vi är jätteduktiga på är att analysera och straffa.

Scenario: En person gör en felbedömning i trafiken och det leder till en olycka där en anhörig omkommer.

Vi har väldigt lätt där att säga "jaa, sådee gar e tå man kör fö hårt, å ja..sku hen ha hadd bälte på så hadd hen överlevd" å så hummar vi lite lätt nedlåtande.

Scenario: En person får lungcancer.

Vi säger väldigt lätt "ja, ja har ju alltid sagt att man int ska röik, tå får man skyll se sjölv om man får cancer"

Scenario: En ung person avslutar sitt liv.

Vi säger "voi voi, ja känder föräldra å sku de ha lagt lite mer tid på barnet så sku hen ha haft e bättre å int behöv ta liivi åv se"

Varför känner vi att vi måste hitta orsaker till allt? Varför känner vi att vi måste ha nån att skylla på och framförallt...hur sjutton resonerar vi att det är ett helt rättmätigt straff att nån förlorar en anhörig i en trafikolycka, att nån får cancer eller att föräldrar förlorar sitt barn pga ett val som gjorts??

Den delen har jag svårt att förstå...hur vi ens kan anse att död och sjukdom är ett helt adekvat straff för att vi inte agerat på ett perfekt och korrekt sätt.

Det är inte vår sak att hitta orsaker till varför nån avlider i en olycka, varför nån får cancer eller hjärtinfarkt eller nåt annat, varför nån väljer att avsluta sitt liv. Det ändrar inte saken och är inte mindre tragiskt. Å ännu mindre är det vår sak att döma och bestraffa nån - nån sån makt har inte tilldelats nån av oss.

Så nästa gång du gärna vill hitta syndabockar i andra och gärna tycka att de får skylla sig själva att de blev sjuka eller nåt annat hände åt dem...tänk om det vore dig själv eller din anhörig de pratar om...känns väl inte speciellt kul...

En sista sak som jag lite funderade på är att peppa. Om vi inte vill straffa folk så vill vi ju gärna vara superpositiva och peppiga.

Scenario: En person har skadat sig och är förlamad i benen.

Vi säger lätt skämtsamt "oj oj, bara du byri på med fysioterapin no så e du upp å springer på nolltid"

Scenario: En person har en sjukdom med dålig prognos.

Vi säger lättsamt "du fixar det här, finns int na ana alternativ, inga problem, nu kämpar du bara"

Scenario: En person är utan partner och lider av ensamheten.

Vi säger hurtigt "snart e det din tur, no ska du int va ledsen, hen dyker upp tå do minst anar e"

Alla pepp och positiva ord är ju tänkt att uppmuntra, för vi vill ju att andra nog ska må bra och man vill gärna vara den som ger den här feel good känslan.
Men den som är förlamad blir nog inte gladare av att nån glatt säger att snart är du upp å springer...då man vet att sanningen inte nödvändigtvis är så.
Å den som har en allvarlig sjukdom där det faktiskt är stor risk att man inte överlever..man vet om det...då kan jag nog tänka mig att det är som ett slag i magen att nån glatt säger att detta är nog inte bekymmer, bara att kämpa.
Eller den som lider av att vara ensam, saknar kärlek och en relation så mycket så att det gör ont. Säg aldrig åt nån att "snart hittar du nån"...för verkligheten behöver inte vara sån. Det kan ju faktiskt hända att man är ensam i hela livet och behöver hitta lyckan i den situationen man har just nu. En kärleksrelation är faktiskt inte alla förunnat hur gärna man än vill och då är det mera ett hån om nån tjoar "joooo...snart kommer hen med stort H".

Alla gör vi oss skyldiga till det här..för vi är funtade så..vi behöver förstå händelser och vi behöver hitta orsaker och vi vill ju också hjälpa....å vi kommer att göra det även i fortsättningen..men jag hoppas iallafall att jag sådde ett litet frö i mig själv och er..att lite tänka efter. Hur kan mina goda råd eller pepp eller ord överlag tas emot i den andres situation och hur skulle det tas emot om jag själv var mottagare.

Blev ett långt inlägg nu..but I kinda had to get it off my chest.

Ha en skön söndag och ta hand om varandra.

//Beans

11.02.2018 kl. 14:08

När man ser det goda i det dåliga

Hej på er

Så...jag drog ju på mig en influensa/kraftig förkylning och legat helt däckad i feber, hosta och allt möjligt sedan i fredags. Är långtifrån återställd, men jag känner att livet segrar igen och sakta men säkert så börjar det bli bättre. Så som det för det mesta blir.
En förkylning är ju faktiskt bara en förkylning, hur jobbigt det än känns när du knappt får luft och du känner att hjärtat jobbar mera än det borde få jobba.

Mest har det tagit på mitt humör, skulle ju börja i skolan igår, sett framemot det..tja..snart ett år faktiskt. Krigat mig igenom år 2017 med skolan i sikte.



Där har vi det då. "Krigat mig igenom 2017". Är inte alls förvånad att jag däckade så rejält som jag gjorde. Det är så det alltid går för mig. Gång efter gång då jag är riktigt längtar efter nåt och behöver nåt. Slappnar av och booom...flunssa eller nåt annat.

Folk säger "så är det alltid, när man slappnar av så slår kroppen ut".

Men ska det vara så? Ska vi hela tiden leva så att kroppen måste säga ifrån för att vi ska fatta? Å ändå gör vi det,  kör på i samma banor. Med full fart eller med en tillvaro som vi inte kanske trivs helt med.

Jag har varit riktigt irriterad de här dagarna, till råga på allt så fick jag nåt spunk i ryggen/höften/baken strax före flunssan. Skottade snö och var på zumba och så kom det nåt spunk efteråt...säkert hade jag infektionen i kroppen då redan. Men suraste jag..som tycker att jag kan ju ta mej sjutton int ens göra nåt utan att ja får nå fel.
JO, jag kan göra nåt..men jag kan inte göra som jag gör. Snöskottningen...grannen sa åt mig "do ska int hävi ihäl de no"..för när jag gör nåt så är det all in. Det är kraft, explosivitet, fanamma bakom. Allt utom förnuft. Det finns inte med när jag gör nåt. Sen gnäller jag att jag är sjuk här och där.

Idag när jag satt på min Bemer och kände mig såpass pigg att jag orkade tänka utan att dregla typ..så tänkte jag på hälsa. Att utan hälsa har jag ingenting. Jag är inte dum i huvudet, det är inget nytt. Däremot e jag otroligt bortskämd..jag har klarat mig i 40 år utan större blessyrer..men senaste året har prövat mig och jag har nu fattat att jag blir äldre, min kropp låter nog mig inte "off the hook" så där enkelt mera. Jag hamnar och jobba för det. Synd bara att man inte riktigt HELT greppat det tidigare. Visst har jag motionerat och hållit igång under sgs hela mitt liv...men ibland...ofta på fel sätt och det är inte bara det. Sömn, stress, kost, socialt umgänge, egen tid..allt är hälsa och där har jag ingen balans. Det får jag ju inse och godkänna. Jag har släppt mina stressnivåer till såna höjder att jag upprepade gånger blivit sjuk. Jag träffar folk hela tiden eller så inte alls..ingen balans där.

Kost..
Min första studieuppgift var att gå igenom näringsrekommendationer och hjälp vilka tankeställare man fick. Det var inget nytt..egentligen är jag superexpert på kost..men superdålig på att följa den. Men ja..vad mycket jag borde tillföra (och ta bort) från min kost för att alla mina leder, muskler, organ, mage, hjärta och hjärna ska må bra.

Jag är ju en allt är inget-flicka. Det får jag väl leva med, det är en del av min personlighet, det är också det som stressar upp mig. Men om jag bara accepterar att jag är sån. Att jag inte kan ändra ett 41 årigt beteende på en dag, utan gör mitt bästa och försöker göra bra val för mig varje dag. Det innebär också att inte straffa mig eller känna mig misslyckad om jag en dag gör ett sämre val just den dagen...

Nu vet jag att det är helt bortkastat att stressa upp mig över att jag inte kunnat börja i skolan ännu igår, det är viktigare att jag vilar mig frisk så att jag har energi att ta itu med det sen.

Tillit att förstå att allt kommer att bli bra.
Tålamod att jobba på det och låta det ha sin tid.

Tatueringen får återigen påminna mig.. ;)

//Beanie

09.01.2018 kl. 15:33

Starka nya vindar

Hej på er!

Sitter och filosoferar här mellan mina hostattacker...lyckades dra på mig hosta på fem sekunder idag..ingen aning varför. Irriterande är det åtminstone. Förhoppningsvis är det inte nå långvarigt.
Filosoferandet då...jojomän...satt och tänkte att jag har EN dag kvar på jobbet. Sen är det paus från FPA ända till andra juli då jag far i jobb igen i fem veckor.
Det känns helt sjukt härligt och ursäkta nu, men jag känner mig som ett barn som väntar på julafton.
Inte för att det är ett dåligt jobb jag har, absolut inte. Mitt jobb är riktigt bra, jag har intressanta uppgifter, intressanta kunder och bra kollegor.
Men jag behöver paus, jag behöver göra nåt annat, åtminstone för en tid. Jag behöver lite utveckla mig själv...vad är det man så fint säger...hitta mig själv. :D
Nåja, det behöver jag inte göra..vet nog vad, var och vem jag är.
Men 12 år vid FPA så ger nog mig nog all rätt att ta en paus.

Å för att studera. Lära mig ett nytt yrke. Tänk att man kan studera sådär bara, få lära sig nya saker.

Jag börjar alltså studera på måndag, åttonde januari. Då återvänder jag till samma scenario där jag började 1989, för alltså 28 år sedan, på Sursikbacken.
Förhoppningsvis har jag kommit lite längre än då jag gick i högstadiet, men området är känt.
Inriktningen är närvårdare och var jag slutar...ja det vet jag inte än, men så här börjar jag nu iallafall. Jag är så himla taggad och det kändes så himla kul att redan nu lämna in den första studieuppgiften.

Det är nåt speciellt med att studera i vuxen ålder. Det är frivilligt, jag har redan en utbildning..eller två egentligen att falla tillbaka på. Det här gör jag för att jag vill och tycker det ska bli kul, att utmana mig själv och ha en ännu bredare repertoar på jobb jag kan söka.

Min kloka mor brukar säga - kunskap är aldrig tung att bära. Jag är så väldigt glad och tacksam att mina föräldrar är väldigt stöttande och uppmuntrande till mitt val att studera. De har alltid stöttat oss barn, det känner jag stor tacksamhet till.

Det kommer att bli mycket tufft ekonomiskt sett, men det är också nåt jag vill lära mig, att leva ekonomiskt och faktiskt vrida och vända på slantarna för att få dem att räcka. Det ska gå, jag vet att det ska gå. Kan också öka tacksamheten för de pengarna man har och det liv man har, att man inte behöver allt utan kan hitta glädje i andra saker än sånt som går att köpas.

Mest hoppas jag nu att min stress..som jag burit på i många många år, skulle släppa och jag skulle få balans i mitt liv, tror att många fysiska stressåkommor skulle minska med tiden. Vi håller tassar och tår för det.

Imorgon, då jag loggar ut mig från jobbet där på eftermiddagen, lämnar in nyckeln till vakten och går ut på trappan och drar ett djupt andetag, då redan tror jag att en del släpper och imorgonkväll ska jag fira lite att jag gjort ett bra val att utveckla mig själv och att jag har gjort ett själviskt val.
Det är jag faktiskt värd.

Allt gott till er!

Kram,
Beanie

04.01.2018 kl. 20:20

Jag bringar Eder en årskrönika

Hej på er.
Återigen har det varit traggligt med bloggandet, men jag har faktiskt inte hunnit eller orkat. Men årets sista dag e ju lite speciell, då måste man blogga, för årskrönika och det nya året som stundar är av stor betydelse.

Så..vad har året bestått av? *funderar*
Jag hade tänkt att året 2017 skulle vara en av de bättre...det har jag tänkt inför varje år nu den senaste fyra året. Men detta år var ännu inte mitt år.
Började året med att vara vresig och trött och den bekanta känslan av utmattning från 2013 återkom och resulterade i en kollaps igen i början av året. Man kunde säga att jag inte lärde mig nåt från första episoden, men jo..det gjorde jag nog. Jag lärde mig att bromsa in innan jag damp ända ner på botten. Det gjorde att episoden blev kortare och mera skonsam. Var sjukledig i två månader och återgick sedan i halvtidsjobb hela sommaren.
När jag sen återgick i heltidsjobb så gick det bättre än väntat och jag kände mig nöjd. Hela november och december var kaosmånader jobbmässigt, fullt upp och många många arbetsresor. Det blev väldigt tungt, men samtidigt kände jag att jag kunde hantera det hyfsat bra. Kändes dock helt underbart att gå på julledigt i tio dagar.
Nu har jag fyra jobbdagar kvar så är det en lång paus framöver.

Hälsan då..nåja, utmattningen tog ju sin del av hälsan...men så har jag dessutom haft en axel som bråkar och bråkar fortfarande med mig. Ända sen i början av augusti. Nu när jag slappnat av så känns den bättre.
Har också haft isciasnerv som smärtat i benet och en trevlig Baker cysta som sprack. Utöver det så har jag fått vara hyfsat frisk faktiskt.

Nöjen...oj...vad svårt det är att komma ihåg det roliga man gjort...några resor har det blivit..i början av året en sväng till Umeå, men det var nog mera pest och pina att åka över med skorven. :D
I juni så for jag en vecka till Alanya med min fina vän Elin och vi hade en riktigt bra resa och bra väder. I slutet av augusti så åkte jag ner till Alanya igen i 23 dygn, och min sidekick Mia kom ner en vecka efter mig. Det skulle ha varit en bra resa om jag inte hade haft så infernaliskt ont...turkpojkarna fick verkligen känna av mitt temperament de 23 dygnen. :D :D
Men ja, det var nog en bra resa ändå, någon dag för länge.
Lite teaterföreställningar och musikevenemang har jag besökt, bland annat Henrik Åbergs Elvis föreställning besökte jag med mina föräldrar. Otaliga kaffeträffar och singelträffar med det fina gäng med singlar och vänner jag har och vi har haft riktigt roligt. En del av oss var också skaffare på singelgängets första äktenskap. Så där ser man..det kan lyckas.. ;)

Kärlek..ja..det har väl varit nån dejt här och där, men ännu inte nåt som utvecklats till nåt...kanske jag får skylla mig själv där..har ju varken orkat eller hunnit fundera på varken mig själv å än mindre nån annan.

Träning...baah...där har vi då haft katastrofåret de luxe. Alla skador har varit långvariga och avlöst varandra så min träningsmotivation har dalat hårt.



Alla år har lärdomar, så även detta år. Jag lärde mig att nu är tiden inne för förändring. Jag kan inte sitta här, nyårsafton efter nyårsafton och skriva om hur "detta inte var året"...då jag har 365 oskrivna blad framför mig. Å de flesta av dem kan jag påverkar själv.

Så, jag gjorde slag i en sak...en tanke som grott i några år. Att studera. Å jag sökte in till skolan och nu är jag inskriven och ska börja studera till närvårdare den 8 januari. Jag är sjukt taggad att börja och få lära mig nåt nytt. Det har sin charm att studera i vuxen ålder. Jag har helt studieledigt från mitt jobb och återvänder inte förrän den 29 juni och då i bara fem veckor. Jag behöver ha en paus därifrån, även om det är ett bra jobb. Min nacke behöver en paus.


Nu är det upp till mig att rehabilitera mig från de här tunga åren, att använda den här tiden att få balans i hela jag. Att få kontroll över den delen av hälsan jag kan kontrollera. Komma in i motionsrutiner (märkväl "motion"..inte träning) för att få den fysiska konditionen tillbaka, komma in i rutiner med vila och psykisk återhämtning och även den sociala biten. Acceptera att jag inte behöver prestera, jag behöver inte orka, det är ok att säga nej.
Förstå att jag inte behöver alltid vara stark då jag faktiskt inte alltid är det.
Förstå att livet ska levas och inte vänta på att "sen när jag...."..njut av livet och människor och upplevelser.
Allt det här är upp till mig själv.
Om jag efter ett år igen skriver om saker som aldrig blev gjorda..så får jag i mångt och mycket skylla mig själv.

Jag önskar er alla ett riktigt gott, friskt, upplevelserikt och fantastiskt år 2018.

 

//BeAniE
 

31.12.2017 kl. 14:52

Rainbows and roses, whiskers on kittens

Hej på er

Torsdag, den sista semesterveckan för min del. Här har då fem veckor gått i ett huj och på måndag är det igen dags att syöksyä eurosateeseen.
23 dygn av dessa fem veckor tillbringade jag i Alanya.
Hm..vilken konstig resa...den märkligaste någonsin. Definitivt inte den bästa..men den mest lärorika. Största delen av resan drogs jag med svår värk och svåra smärtor i min axel och stupid me fatta inte å gå till läkare förrän efter nästan 2 veckor. Då fixade jag int det längre, fick en najsig supercocktail insprutad i baken och lite tabletter på det så slapp jag iallafall värken under resten av resan. Den är inte bra, men ska nu rehabilitera den iskick.
Annars så var Alanya sig nästan likt...de mänskor jag känner var sig lika, vissa överraskade positivt, men ingen överraskade negativt.
Det som jag dock aldrig upplevt tidigare är att jag inte kunde gå ostört från tex taxistationen till hotellet...en sträcka på 300 meter..lite sådär bakom takana. Bilar, skotrar, människor stannade en...det e jag inte van med..och det är inte vanligt där heller. Men jag är född med skinn på näsan och ett hetsigt temperament och det kom väl till handa ibland. I am not always the nice and quiet one.. :D
Jag vet inte om det var för att det var kurban bayram och det kommer mycket folk utifrån, för de här var nog "uutbyyss".
Sol har jag fått..inte många moln på 23 dygn och inte en droppe regn heller. Å int har jag bränt mig, utan har en såndär fin solbränna som antagligen kommer å försvinna om en vecka i den här kölden. Brr.....


Förutom axeln så har jag fått må bra, inte magsjuka och ingen förkylning. Nu när jag kommer hem så är jag lite rosslig, men som sagt...det är ju svinkallt här.

Är jag utvilad? Både ja och nej. Det var lite för många nätter med för lite sömn i Alanya. Jag borde ha fått sova ut,men med en axel som inte tillät det så var det värre. Fysiskt är jag seriöst utvilad...har latat mig så otroligt mycket. En del långa promenader har det blivit..men det är ju ingenting. Så nu är det skönt att ha hem hunden så vi promenerar igen och jag har dragit ett par pass på gymmet och ikväll kör jag hårt på Zumba. Veckan fortsätter med djupstretch på gymmet (det behöver jag såååå mycket just nu) och på lördag Minifun där jag ska dansa loss med kidzen. Om ni har barn i åldern 5-10 år, skicka dem till Jeppis Gym på lördag kl 10 så blir det ett riktigt dansparty av det hela. :)
Jag känner mig energisk just nu och hoppas det håller i sig. Axeln är bättre och jag har fått sova bredvid pälsklingen. Inget överträffar det.

Min nygjorda tatuering är jag såå nöjd över...den blev precis som jag ville ha den..med texten Faith = tillit till att allt blir som det ska bli. Patience = tålamod att kunna vänta på det.

Nu väntar pälsklingen att jag ska komma och gosa med henne..vi har ju sovmorgon. Hon var väldigt mamis när jag kom hem..jag har ju faktiskt varit borta väldigt länge. Det har blivit mycket gos och många promenader.
Å nu känns det nog som att jag vill vara hemma en lång tid framöver.

Må gott!

//Beanie

21.09.2017 kl. 08:08

Lagen om alltings jävlighet

Tjofaderittan..första semesterdagen och vad händer? Bilen bestämmer sig för å börja jäklas. Å så mycket som jag skrutit på den att den minsann inte har krånglat.
Startade som vanligt idag och jycken och jag skulle iväg å tanka å sen hämta upp en god vän å fara till Kaustby på behandling.
Tankade och skulle lägga i nyckeln..nähä...det gick inte det..kämpade en stund och fick i nyckeln men det gick ju inte att vrida om.
En trevlig herreman kom till undsättning och kämpade en god stund och med hjälp av några stilla böner och låsolja så fick han knixat igång den.
Men det var då sista gången. Sen jag kom hem och stannade bilen så var det samma sak igen.
Så nu blev det då bärgningsbil och bildoktorn för Persbrandt.
Skulle väl inte grämas så himla mycket om det inte vore för pengarna. Sakeli..dit rök min tatuering i Alanya. Nåja, den är ju inte heller nödvändig..men känns lite trist att det är pga en bil.
Det lär blir en superduperbudgetresa för meikäläinen kan jag säga. Men bara jag får vila och njuta av sol och bad och glada skratt så är jag nöjd.

What can I say..det finns perioder då Murphy´s Law - lagen om alltings jävlighet tillämpas på mig. *morr*

 

Anyway..vi kom oss till Kaustby (tack för lånet av bilen mor och far) och jag fick min behandling. Han var superduktig och det konstaterades att jag var låst både här och där, knäet var snett och inflammation i senfästen. Han tyckte att värme kommer att göra gott åt mig och det tror jag också. :)

Nu ska jag resterande dagarna före resan linda in mig i bomull så inget annat händer så jag inte kommer mig iväg...

//Beanie

21.08.2017 kl. 18:22

Dagen alla vill glömma

Igår var dagen då allt hat blev så påtagligt nära. På många sätt och vis.
Facebook och övrig media svämmar över med upprörda inlägg, känslor, rädslor..men också mycket arrogans och hat.

Jag tror inte detta har lämnat nån finländare oberörd. I nån konstig bubbla har vi nog alla levt hela tiden. Vi har sett attacker runt om i världen och vi har med lätt oro sagt åt vår nästa "snart har vi det i Finland". Men ändå så trodde man väl nog inte det på riktigt. Vi är ju ett litet, obetydligt land..inte inblandade i nåt..vem sku vilja oss nåt?

Igår ännu trodde inte polisen det var terror..inte uteslöt det..men såg det inte så. Inte jag heller. Jag spekulerade i min tysthet att det kanske är frågan om nå hedersmord..eller som nån annan skrev..en desperat aktion av en utvisad person.
Idag klassas det som terror. Det känns värre..fast det är tragiskt nog. Men jag ville inte tro att lilla blygsamma Finland faktiskt skulle vara mål för terror. Naivt ja..men ville inte.

Jag tänker på mina irakiska och syriska vänner som bor här. Som flytt undan IS..och kommer till ett land som anses vara säkert. Å så har vi terrorn här med.

Men förutom den här terrorn..så har vi nåt som också är hemskt. Allt hat. Direkt det här hände och det visade sig vara en utlänning, så var det inlägg och kommentarer om muslimer, flyktingar och araber. Folk vågade inte gå ut för att de bodde nära en flyktingförläggning.
Islam blev igen målet för hat och muslimer hatobjekt.
Jag fick höra att jag är en PK-are...IGEN...å även det ena med det tredje.

Som en kompis sa...direkt man försvarar muslimer så får man mot ögonen att man är "PK" eller "suvakki"..hon hade ett bra ord för det...hon är humanist. Å det är jag med.
INGEN av oss försvarar terrorismen. Oberoende av vem den utförs. Däremot försvarar vi människor som genom terrorismens fula tryne oskyldigt blir offer för fördomar och hat.

Det är inte religionen som dödar, det är inte hudfärgen som dödar, det är inte kulturen som dödar, det är inte ens vapen som dödar.
Människor dödar.

I vår värld är vi alla människor. Av oss finns det goda och det finns onda.

Å när människor blir fanatiska...(alla -ismer är farliga) och blir låsta i sina tankar och hjärntvättade med ensidig information..och dessutom har ont blod. Det är då vi har problem och är det dessutom grupper som sprider sig i världen (likt IS och övriga terrorgrupper) då har vi ett betydligt mera omfattande problem.

Vi har ju Breivik som ett bra exempel på när extremism får oanade följder.

Men att säga att muslimer dödar människor och med det uttalandet sprida mera fördomar och hat. Det är också nån form av fanatism in mina ögon.

Internet är farligt. Internet fördummar. Internet skapar väldigt mycket elände. En person som har för mycket tid att sitta vid sin dator, inte går ut i den riktiga världen, inte kanske jobbar och inte har nåt normalt socialt umgänge och besitter nån bitterhet kanske..eller känner sig missförstådd. Hen hittar lätt likasinnade på nätet, hittar lätt de grupper och forum som sympatiserar med ens egen ideologi och man matas med ensidig information som bara gynnar ens egna tankar.

Det är många av dessa som man läser kommentarer av i samband med en sån här händelse.

Det är tragiskt. Det är tragiskt att en 18 årig pojke tar en kniv ut i allmänheten och knivhugger människor, oavsett sen vad motivet än är.
Det är tragiskt om han matats med religiös fanatism eller om han matats med tankar om heder..eller om han mått så pissilla.
Men han är en ond människa som dödat. Kanske inspirerad av andra. Men oavsett...people kill people...

Å ni kan kalla mig naiv och blåögd och att jag tror det bästa om folk.
Det gör jag. Jag har en sund vaksamhet, men jag tror det bästa om folk. För jag vet att det finns goda människor överallt.
Å tror jag inte på det goda i dem...då låter jag ju hatet och terrorn vinna.

Det om nåt..det vägrar jag.

One world - one love.

 

//Beanie

 

PS. När jag publicerar det här inlägget så tar jag friheten att radera alla eventuella kommentarer som ens lite luktar fördomar eller hat.

 

19.08.2017 kl. 12:46

Folkilsk

Hittar inte riktigt orden idag. Fingrarna går slentrianmässigt över tangentbordet, ögonen registrerar att det bildas ord som det känns att det inte är min hjärna som producerar.

Ur högtalaren strömmar en riktigt skön låt, en  svensk sådan om brustna hjärtan och jag tänker att Guuuuud så skönt att man inte har ett brustet hjärta. Skulle inte fixa det.
Känner mig inte trött, men jag är trött.
Det känns av att jag inte haft nån semester ännu, fast jag har en lång tid bara jobbat halva dagar. Man kan bli trött ändå, man kan behöva semester ändå.

Matar av på sista arbetsveckan innan semester och nu jobbar jag heltid. Det gick bra idag. Som sagt känner mig inte trött, men jag är det. Jag märker det på att jag är så arg och irriterad hela tiden.
När telefonen piper eller det låter "kapling" i min Messenger så kunde jag slänga telefonen i väggen. Så irriterad blir jag. Å det är då inget illa menat åt de som "kaplingar" mig.

Jag vill bara inte vara tillgänglig just nu. För min egen del och för andras del. Jag ids inte hymla med det..jag är folkilsk just nu. När folk planerar saker som involverar mig, roliga saker, positiva saker, så tänker jag just nu "näääj, låt mig vara...sen...när jag vilat..dåååå...men inte nu"

Jag har en vecka jobb kvar...nästa vecka på torsdagkväll åker jag ner till Helsingfors och vidare till Alanya...så tiden tills det... Jag vill måra på med mig själv, hålla näsan över vattenytan. Har nästan ångest över att nån ska föreslå nåt och jag inte klarar av att säga ifrån.

För så trött får man inte vara så att man inte orkar vara social.

Eller får man?

Är man trist, tråkig, osocial, gnällig om man säger "jag vill gärna göra nåt, men nu orkar jag inte".

Förstår folk det? Hur ser ni på saken?

Fysiskt är jag piggare än förr och det är nog "gysslycko" det. Å igen..känner mig inte trött..men hela min kropp är i nån slags flykt-mode. Jag vill bara springa iväg och gömma mig så ingen hittar mig just nu.

Jag tycker inte det är speciellt trevligt å irritera sig på människor. De har ju inte gjort nåt åt mig, men kan inte hjälpa det. Jag vill att allt ska vara rosa moln, sol, skimmer och kattungar och ingenting får vara negativt, jag dras så lätt med.

 

Ryck upp dig. Brukare inte folk säga det? När nån är lite..blahaj..
Ryck upp dig. Världens kanske dummaste uttryck.
Om nåt gör mig riktigt arg så är det just det uttrycket.
Ryck upp dig.

Varför måste man rycka upp sig? Jaa..det är enkelt att sopa saker under mattan och bara rycka upp sig.
Men tar man inte upp saker till ytan så nog kommer de upp förr eller senare och då vet du inte what the hell happened .

Nu just är jag ingen trevlig människa, jag är inte gullig, inte social, inte speciellt snäll eller tillmötesgående. Jag fejkar de flesta leenden och mitt tjo tjim humör är en enda stor lögn. Jag vill bara vara ifred.

Just nu.

Om några veckor behöver jag inte fejka längre, då e jag gullig och snäll på riktigt. Ska bli kul å träffa den Anita igen.. :D

Kanske jag borde ta en Snickers.

(det lyckas ju i reklamen)

Kom ihåg...jag tycker fortfarande sjukt mycket om er..där går det inte å fejka. <3

 

//Beanie

14.08.2017 kl. 17:36

Tålamod är en dygd

Vi skriver 12 augusti idag. Det skulle vara varmt och soligt...det är hyfsat varmt, men solen ville inte visa sig idag...eller jo..men molnen var ännu mera ivriga.

Jag struntar i vädret just nu. Jag struntar i det faktum att det har varit, vädermässigt, en dålig sommar för en som älskar hetta och sol. Jag vet att jag ska jobba en vecka till och sen får även jag min sommarsemester. Fem veckor. Smakar på det ordet.
Kommer att gå i ett huj, det vet jag.
Anledningen till att jag struntar i vädret är för att jag åker tre veckor till Alanya. Jag kommer att få min beskärda del av både sol och värme där och ska supa in varje liten d-vitamin för att orka med en vinter.
Jag har inga direkta planer för resan, annat än att sola, bada och äta gott. Andra veckan kommer min partner in crime dit och stannar i två veckor, riktigt roligt att hon bestämde sig för att komma också.

Jag kommer att älska att vara där i tre veckor, mest för att det inte finns några planer och lugn och ro och många skratt är det jag behöver.
Jag har en sak outforskat där och det är Green Canyon och jag fick en så sjukt bra deal på den utflykten så jag kan inte låta bli. Sen har jag en viktig tatuering att fixa..men that´s it. Inget annat än att guppa på en luftmadrass i Medelhavet.


För mig är den här resan lite farewell and goodbye Alanya..det blir min sextonde gång och även om jag tycker att Alanya är mitt andra hem, för det gör jag..så känner jag mig lite mätt just nu.
Jag har träffat massor av fina människor under åren som gått, vissa har blivit mina vänner, vissa trodde jag var vänner och vissa är bara ytligt bekanta. De jag räknar till mina vänner, de bär jag med mig i hjärtat och fortsätter ha kontakt med. De andra tackar jag för "tiden som varit" och raderar ut mitt liv.

Jag har upplevt en massa galenskaper i Alanya, sett mycket...saker jag velat se och saker jag inte velat se. Jag har sett hjärtliga saker och jag har sett rävspel och falskhet. Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har bannats och jag har himlat med ögonen. Inget annat ställe jag har besökt har varit sån källa till drama och underhållning som Alanya.

Inget annat ställe har heller bjudit på sån gästvänlighet eller så fina vyer som Alanya. Underbart vackert. Jag rekommenderar alla att resa dit, ni får garanterat en underbar upplevelse.
Men jag är mätt och behöver uppleva nya saker nu. Åtminstone i nåt år framåt, jag kommer att komma tillbaka..nån dag.

Nu ser jag framemot att besöka London, Budapest, Paris, Cypern, Grekland..you name it. Världen. Den står ju vid mina fötter redo att utforskas vidare. :)

Jag vet inte hur framtiden ser ut. Vet inte vad som händer när min semester är slut. Sitter här med ansökningsblanketter till skolan framför mig. Funderar om detta är rätt val. Jag trivs med mitt arbete, men jag kan inte heller fortsätta som det är just nu. Måste gör nåt annat då...därav skolpappren..men är det rätt inriktining?
Kunskap är inte tung att bära, jag kan alltid studera nåt annat. Men att studera är inte ekonomiskt lönsamt, det är mindre pengar..betydligt mindre pengar i månaden och räkningar har en tendens att dyka upp i postlådan varje månad.

Jag vet inte vad som händer...jag borde inte stressa över det..men tålamod är ju som sagt inte min starka sida. Jag behöver ha svar serverat åt mig och blir galen av att inte ha det.



Tålamod - Patience.
Tillit - Faith.

Det som ska stå på min tatuering.

Tillit att veta att allt ordnar sig och tålamod att ha en bra attityd och leva livet medan man väntar på det.

Där har ni orsaken varför det ska finnas på min tatuering. Mina två största problem i livet. Brist på tillit och tålamod.

Tålamod är en dygd, varför kan inte "heti niinku strax" vara en dygd istället...

//Beanie

12.08.2017 kl. 14:55

Inget kommer gratis

 Hej på er.

Jag sitter ute på min terass och bloggar och äter frukost. Fatta det. I sommar. Regniga och kalla Finland. Men idag skiner solen och då går jag liksom all in. Ok för att jag sitter med jacka och jag sitter med ullsockor..det är bara för att solen inte helt nått över taket ännu och det inte är tropisk värme..MEN jag fryser inte arslet av mig heller. Å solen värmer skönt i ansiktet och Jon Henrik Fjällgrens musik strömmar ur högtalarna. Så mycket ro i själen just nu.

Vad hände liksom? För inte alls så länge sedan bloggade jag om hur tung det här senaste året varit..eller egentligen ganska många år. Jo...det har varit en pärs..har krigat som en dåre med mig själv.  Har jobbat deltid och känt att jag inte ens knappt orkat med det. Gav upp i många skeden...grät..bannades..tröståt i min frustration..steg upp och borstade av mig och föll igen.
Men skam den som ger sig..det sägs att det är inte hur många gånger du faller utan hur många gånger du stiger upp. Förr eller senare..om man jobbar tillräckligt hårt med sig själv och tar tillvara på de lärdomar och insikter man får så börjar det betala sig. Inget kommer gratis här i världen, inte välmående och inga rikedomar. Allt kräver hårt arbete. Det är bara det att när man inte riktigt orkar så önskar man att saker och ting bara ramlade en i famnen.

Jag vet inte vad som hände egentligen...men i nåt skede så förvändlades lärdomarna och känslorna till insikter och jag började se på riktigt vad jag vill och vad som behöver göras. Fysisk hälsa kommer inte gratis..det har jag vetat i hela mitt liv...det vet jag nu också. Men i min stora trötthet så har jag mått illa av tanken på motion. Visst..man ska inte tvinga sig till nåt, men faktum är att motion ger endorfiner och de mår man bra av. Redan 30 minuter promenad hade gett mig mycket om jag gjort det. Men för en som alltid älskat träning kändes det som att det var ett misslyckande att "bara" promenera 30 minuter.
Man måste lära sig att vara nöjd.
Vi måste inte prestera mera än vi orkar, men vi behöver ta tag i saker och göra något. Inget kommer gratis.
Så jag började med promenader..och nu successivt har jag känt att kroppen vill återgå till styrketräningen och det ska den få. Då den vill.

Jag har också ständigt varit på jakt efter nånting. Inte känt lugn och ro i själen. Sökt nåt...kanske nån hype..kanske bekräftelse..men iallafall sökt. Rastlös.
Det tröttar ut en också. Att hela tiden vara på väg, men inte veta vart.

Som Nalle Puh sa...om du inte vet vart du är på väg så är det onödigt att stressa, du vet ändå inte när du kommer fram. Klok nalle det där.
Försöker nu känna dagsformen, försöker ta tid för mig själv och känna efter, slappna av och bygga tålamod. Tids nog kommer jag fram där jag ska vara. Det är jag säker på.

Jag mår mycket bättre och jag är mycket piggare än för en månad sen. Jag vet att det kommer dagar då jag dimper, men de tar jag då.

Om några veckor far jag till Alanya igen. Jag längtar efter att ligga och guppa i Medelhavet, jag längtar efter lugn och ro, dra in d-vitamin från solen, sitta och småprata med människor, skratta och njuta. Jag ska också göra en tatuering, en som jag planerade senast. Den kommer att innehålla två ord.."faith" och "patience". Tillit och tålamod. Två ytterst viktiga saker som jag alltid haft problem med och som jag behöver mest i mitt liv. Tillit att allt ordnar sig och tålamod att kunna vänta på det.

Lycka kommer inte gratis. Ett balanserat liv kräver jobb, men det är ok för jag vet att belöningen sen är väl värd allt jobb.

Ha en fin söndag.

//Beanie

30.07.2017 kl. 10:39

Livet sätter sina spår

Hej på er.
4 månader har gått sedan jag sist skrev nåt åt er. Har ni saknat mig? :D
Det är mitt i högsommaren och jag är besviken på det som vi kallar sommar. Regn och kyla mestadels. Men jag får ju jobba så det påverkar mig ändå inte så mycket.
Det har varit ett tufft år, det slutade tufft och jag hade tänkt att 2017 skulle bli lättare och jag skulle vara piggare. Men det blev jag inte. Istället sa kroppen ifrån i januari, som tur är så valde jag lyssna denna gång. Nu har jag jobbat deltid ganska länge och ska göra det ungefär en månad till. Sen börjar min semester.
Det har varit tufft att inse att åren börjar sätta sina spår och sviterna efter bilolyckan för 20 år sedan börjar allt mer begränsa mitt arbetsliv, det är tufft att inse att jag orkar inte med sånt som jag orkade med ännu för 10 år sedan. En fullspäckad dag kräver minst en..ibland två dagar vila.
Det är tufft att inse att jag måste göra radikala ändringar om jag ska klara av att jobba heltid tills jag uppnår min pensionsålder.
Det kommer att innebära att sadla om till ett rörligare arbete, inte det statiska datajobb jag nu har som ger mig daglig huvudvärk och utmattningsepisoder. Det bär mig emot för att jag trivs med det jag gör. Men jag trivs inte med att må dåligt.
Tur i oturen är att när jag gör nåt rörligt så mår jag bra, jag lider inte av huvudvärken eller nåt annat, därför har jag ingen anledning att ge upp. Jag kan jobba fullt med rätt jobb.
Det är bara insikten nu och vägen dit som känns motigt, tillsammans med lite andra insikter och andra förändringar jag måste göra.

Men, jag får ta skeden i vacker tass. Jag får helt enkelt göra det som krävs för att må bra och trivas. Så får vi alla. Vi är alla vår egen lyckas smed.
Jag får lära mig att vara nöjd med det jag åstadkommer, lära mig att jag inte behöver prestera utöver min kapacitet eller vad som förväntas.

Nöjd.

Intressant ord för en som aldrig varit nöjd. Aldrig tyckt att jag presterat tillräckligt eller varit tillräckligt bra..i nåt. Å jag borde bli nöjd.
Vilken utmaning, men samtidigt är det nog den känslan jag strävar efter, att bara släppa allt och vara nöjd.
Jag är den jag är, jag duger bra, jag är duktig på det jag gör och gör det jag orkar med och det räcker till.

Det måste räcka, för jag har inget mera än så.

Om några veckor får jag fem veckor semester. Det är första långsemestern i mitt liv. Jag är den som aldrig klarat av en långsemester, max 2-3 veckor åt gången. Nu skulle jag inte klara mig med en så kort semester.
Jag åker tre veckor till det ställe där jag kan släppa allt och bara vara...dit jag alltid reser då jag vill "fly undan"...där jag får vara ensam om jag vill och där jag får sällskap om jag vill.

Alanya.

Jag åker ensam, för nu om nånsin behöver jag lugn och ro, tid för reflektion, tid för vila, fylla på energidepåerna, men även fundera på det oundvikliga. Framtiden.

Hur det nu än blir, så ska jag se till att jag blir nöjd.

 

//Beanie

11.07.2017 kl. 17:42



Anita Snellman

Jag är en tjej i mina bästa år, eller det är egentligen i år som mina bästa år börjar! Jag är en bloggveteran men ändå nybörjare. Jag skriver om allt och ingenting.
Rakt, ärligt, hårt och mjukt.
Jag har de snällaste och vackraste blåa ögon ni sett, men bakom dem
lurar en dramaqueen.

Bor i Sandsund, med min finaste Golden Retriever, Jessi

Kategorier

Senaste kommentarer

11.05, 04:23Det är pengarna som snackar... av Mr Kellie
12.02, 16:09Då goda råd blir dåliga av Katri
14.08, 21:22Folkilsk av Katri
30.07, 11:23Inget kommer gratis av KK